Det är nästan så att man hör det om man är helt tyst. Tvivlet, hopplösheten, förvirringen som tar över våra gator. Den här tiden kommer varje år, och den här gången är det min tur. Valet, som egentligen inte är så stort, men som i min oerfarna kropp skapar skakande händer och oregelbundna hjärtslag. Valet är bara hundra poäng för att vi ska få nog poäng att söka vidare till universitet, men det känns så mycket mer. Det är vårat val, och blir det fel är det våran framtid som kan krossas likt en spegel. En dag står vi där och river oss själva över hjärtat för att vi aldrig läste matte c bara för att vi aldrig trodde att livet skulle gå den vägen. När vi går i högstadiet vill vi ha mer rättigheter och mer ansvar, men nu när vi står här ensamma med alla de förtroendena vill vi bara lägga oss ner på golvet och ligga där tills vi blir ett med marken.

Den sjunde februari ska jag ha valt en kurs på hundra poäng. Det är nio dagar kvar. Imorgon blir det åtta.
Så var tyst för några sekunder, andas inte ens.
Hör du det?
Det du hör min vän, är ren rädsla.
För jag är rädd för att göra fel, så jävlar rädd.

bildkälla