Min morfar sa något klokt till mig efter några glas vin igår. "Det är inte lätt, att vara ung och dum", sa han med en säker röst efter att han berättat om han och hans vänners äventyr och hyss under tjugotalet. De där orden satte sig i mig, klängde sig fast vid min halspulsåder under resten av kvällen. Det som skrämmer mig är att de är så otroligt sanna, de där orden som passerade min morfars läppar så lätt. För folk säger till oss att vi ska vara glada över att vi är unga och utan ansvar, att vi bara lever för dagen och roar oss bäst vi vill. De säger även att det är lungt för oss att göra misstag, att vi bara kan skylla på att vi är unga och oerfarna och springa vidare till nästa dag av lycka. Och oj vad den tanken har tröstat mig, vaggat mig till sömns de nätter jag inte vetat vad som är rätt eller fel.

Men under tiden hans ord började pulsera runt inom mig började en tanke växa fram, en tanke om att det kanske inte alls är som de sagt. Att ungdomen kanske inte är en trygghet att leva i utan snarare en daglig kamp om att överleva. För vad, eller vem, säger att ett sårat hjärta gör mindre ont, eller att tårar svarta av mascara smutsar ner örngott mindre bara för att man är ung? Vi lever egentligen i en värld som kräver erfarenhet, mognad och kunskap för att klara av alla de prövningar vi utsätts för.
Men vi har inget av det.
Vi har bara vår nyfikenhet som allt för ofta övergår till hårda knytnävar mot tinningar, som pulserar av ilska för att vi verkligen inte vet vad som kommer hända sen. En dag kommer vi att bli gamla och visa, men just nu är vi unga och vi är dumma, och det svårt. Det är lika svårt som att försöka tvätta bort vattenfast mascara från sina kinder med bara kallt vatten och en jasmindoftande tvål. Jag hoppas att jag har hittat lösningen på det problemet när jag är gammal och vis, för det skulle innebära att jag äntligen slutat vara att vara ung och dum. För "det är inte lätt, att vara ung och dum".

bildkälla