(jag har saknat dig)

Med ljudet av e4an genom den öppna balkongdörren och med strimmor av de passerande bilarnas framljus hastigt svepande över väggarna, stod vi mitt på vardagsrumsgolvet och höll om varandra. Jag fick stå på tå och vilade min kind mot hans nyckelben, och han lutade sig mot mitt hår.
- jag har saknat dig, viskar han och trycker mig närmre. Jag svarar inte direkt utan tar ett djupt andetag, känner doften av honom. Så som man alltid doftar efter man träffat honom, så som jag kommer att dofta imorgon. 
- jag har saknat dig med, viskar jag tillbaka efter ett tag. Då börjar han skratta tyst och skaka på huvudet, men håller ändå kvar mig lika ömt som förut.
- det har du inte alls, konstaterar han. Han hade hört mitt tvekande, och jag försöker komma på något att säga så innerligt jag bara kan. Men när jag inte kommer på något kysser jag bara hans hals, och han nöjer sig med det. Ganska snart inser jag att jag inte ljög när jag sa att jag har saknat honom, men att det som fick mig att tveka var att jag fortfarande saknar honom. Jag saknar den filosofiska pojken jag en gång kände. För han var inte alls som den här pojken, vars lakan fortfarande doftar av en annan flickas parfym. Så när jag sedan gick hem under gatlyktor som släcktes i soluppgången förstod jag att jag kommer att få leva med den här saknaden, för han jag en gång kände finns inte längre. Och även om han doftar precis likadant, ser jag att de inte är samma person. Men där, vid hans nyckelben, är det svårt att se skillnaden mellan nu och då. Så jag visste på vägen hem att det förmodligen var sista gången jag gick från honom i gryningen, för jag vågar inte riskera att drunka i hans doft igen. Så som han doftade förut, så som han doftade igår. Så som jag doftar idag.

bildkälla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0