Hon lyssnade på musik i brusiga hörlurar medan hon promenerade upp för kyrkbacken och tänkte på hur det såg ut som sommar. Solen stod lågt och höll på att gå ner bakom det stora hotellet, och ju längre upp för backen hon kom, desto mer såg hon av staden. När hon tagit sig hela vägen upp så kommer hon till dammen där hon matade fåglar som barn. Nu sov änderna längs vattenbrynet och kunde inte bry sig mindre om att hon var där. Det var ungefär där, när den första blicken nådde det stilla vattnet, som hon kände den första tåren rinna ner för sin kind. Hon satte sig på en bänk med inskriptionen ingen var här inristat och blickade ut över dammen.

Där satt hon med musik i sina brusiga hörlurar och med tårar som droppade ner i hennes knä medan hon iaktog vingliga studenter som cyklade förbi och en och en annan hundägare. När solens sista strålar inte nådde henne längre reste hon sig upp och promenerade sista biten hem. Kvar lämnade hon de sovande änderna, spår av saltvatten och tanken på att allt hon vill göra just där och då, var att dränka sig i dammen där hon matade fåglar som barn.

bildkälla okänd