Jag kände en gång en pojke i sina tidiga tonår, innan han fått den mörka röst han har idag. Han var lång redan då. Säkert kring hundraåttio centimeter medan jag bara hade mina hundrafemtiotvå. Vi började i samma klass och våra bänkar var placerade intill varandra första dagen. När vi skulle presentera oss för varandra började han glatt prata om sin familj. Sin två år äldre syster, sin pappa och deras hund som bodde tillsammans på hagaberget. Vi var bara precis tretton år fyllda och sittandes intill varandra i samma klassrum, när jag frågade men din mamma då? Det var första gången min nyblivna vän sa med sin ljusa pojkröst, hon är död.

Jag kände en gång en pojke i sina jobbigaste tonår, när vi hade gått i samma klass i mer än ett år. Från den där första dagen litade han på mig, den korta och blonda flickan som hade suttit intill honom i klassrummet. Så när vi var femton år fyllda ringde han mig en natt och sa att han ville dö. Han ville till sin mamma, där uppe. Jag sa åt honom att en dag kommer de träffas igen, men att han behövs här också. Jag behöver honom här. Allt han svarade var, du är nog en ängel på riktigt, och sen la han på. Den här pojken som bråkade om dagarna, rökte rullat a4papper på rasterna och rymde hemmifrån om nätterna ringde mig till och från under vårt femtonde år, och varenda gång försökte jag få honom att förstå att han har alla möjligheter i världen. Men han lyssnade aldrig, han längtade bara bort.

Jag kände en gång en pojke i sina ännu värre tonår, när han insett att muskler är makt. Han hade nu blivit nästan hundranittio centimeter, och han skyddade mig alltid mot allt ont han sa fanns i världen. Det gick rykten om droger, och han hade sedan länge bekantat sig med alkoholen. Det var sommarlov och vi var sexton år. Jag hade inte sett honom på nästan två månader, så när jag såg hans sommarblekta hår och fräkniga ansikte sitta på en brygga vid kajen skyndade jag mig dit för att hälsa. Han såg vuxen ut där hans att. Vuxen och sliten. Men han log, så som han brukade göra när vi precis lärt känna varandra. Vi pratade och skrattade, och solen lyste nästan rött då den gick ner vid horisonten. Innan vi hunnit prata om allt vi ville så stelnade hans ansikte till och han sa strängt åt mig att gå. Hans höga vän med en joint i handen hade börjat vingla mot oss och skrek åt honom att presentera oss. Jag stod kvar, förstod inte min väns allvarliga min. Den långa pojken jag kände så väl hade förvandlats till en man och sa ännu en gång åt mig att gå, medan han ställde sig upp och blockerade vägen för den vinglande mannen. När jag fortfarande stod kvar skrek han gå förihelvete! och jag gick illamående därifrån medan min fina vän försökte rädda mig från allt ont som faktiskt visade sig finnas i världen.

Jag kände en gång en pojke som nu är i sina senare tonår, men jag har inte träffat honom på mer än ett år. Han dök aldrig upp på vår skolavslutning när vi gick ut nian, han och hans vänner satte sig i en skog och drack istället. Jag hör från andra att han lever, han hoppade av gymnasiet men började om igen. När jag fick höra det började jag gråta av lättnad, för jag hoppas hoppas hoppas att han insett faktiskt är smart och att han har alla möjligheter i världen.

Jag känner idag en annan lång pojke, som går i min gymnasieklass och som aldrig dricker eller någonsin känt av sorg. Han är hundraåttionio centimeter och skrattar mest hela dagarna. Han är lycklig. Ibland när han ler får jag för en hundradels sekund för mig att det är min gamla vän, och det händer att jag blir förbannad. Jag tänker att det där hade kunnat vara den fräkniga pojken jag en gång kände, tänk om det var han som aldrig behövt känna den sorg som tog över hans liv. Som skar sönder hela hans jävla liv. Men så kan man inte tänka, det får man inte. (men jag gör det ändå). Så jag avskyr drogerna som tog över hans liv, hatar döden som tog hans mamma och spottar på samhället som aldrig hjälpte honom i tid. Han var ju trots allt bara en ensam femtonårig pojke som rökte papper på skolgården, medans lärarna drack kaffe en betongvägg bort. Dem skulle ha hjälpt honom, fan dem skulle ha hjälpt honom.

bildkälla