Jag läste att en genomsnittlig människas hjärta i genomsnitt slår hundratusen slag per dag. Jag försökte förstå siffran, greppa hur ounika de hjärtslag jag ansett så heliga och sällsynta egentligen var.
en, två, tre, fyra, fem sex, sju, åtta, nio, tio,
sen tog mina fingrar slut. Jag blev tyst, hörde min puls tydligare än någonsin. Kom på en idé, och placerade två fingrar på halspulsådern och räknade. Sextioåtta slag på en minut, alltså nittiosjutusenniohundratjugo slag per dag. Svor till, hade hoppats på ett radikalt resultat. Försökte acceptera att jag var precis lika ordinär som alla andra, och det faktum att jag fortfarande inte förstod skalan på mina genomsnittliga hjärtslag. Sen bang, så förstod jag. Förstod att hela tiden jag räknade de pulserande slagen tänkte jag på honom, insåg att jag alltid tänker på honom. Jag förstod hundratusen hjärtslag, för det var inte svårare än honom. Det var så enkelt.

bildkälla