Det smakade sött, precis så som äpplen ska smaka. Det var av icas egna märke såg jag på dess lilla klistermärke som man alltid satte i pannan som barn. Vi satt intill varandra i vår bruna soffa, min far och jag, och åt på varsitt äpple. Klockan var strax efter tre på natten när jag precis hade kommit hem från en fest. Ölen fick mig att fumla med nyckeln när jag låste min cykel, och sen smög jag in i vårt mörka hus. Alla lampor var släckta, så som de är när alla sover. Jag stängde ytterdörren försiktigt för att inte väcka någon, la min nyckelknippa på byrån och gick in i det mörka vardagsrummet. Jag satte mig försiktigt i soffan, kände hur den lätta berusningen fick allt att luta en aning. Då hörde jag steg från källaren, och min pappa kom upp från sitt arbetsrum. jäklar, tänkte jag och försökte känna om jag luktade alkohol, visste att jag borde gå iväg fort för att inte göra bort mig. Han frågade hur jag hade haft det och jag svarade med ett kort bra, och han nickade. Han kände doften, det såg jag på honom. Men han gick bara fram till en fruktskål och tog upp ett äpple, vände sig mot mig och frågade om jag också ville ha ett. Jag nickade, och han tog upp ett till som han räckte till mig innan han också satte sig i soffan. Där satt vi tysta i mörkret och åt icas egna äpplen, utan att han frågade mig varför jag är trasig nog att dricka en vardag, och utan att jag frågade honom varför han är för olycklig för att kunna sova om nätterna. Vi bara satt där, tysta. Men det kändes som en lättnad att inte behöva drunkna i mörkret själv, så jag lyssnade på hans lugna tuggor av det söta äpplet, medan jag omsorgsfullt satte klistermärket i pannan.

bildkälla