Hans mamma var konstnär berättade han när vi satt bland täcken och kuddar i hans lägenhet klockan två på natten. Han sträckte ut handen och nuddade väggen intill oss, följde de svarta konturerna med pekfingret. Det var en stor målning som sträckte sig från listerna ända upp till taket, med en massa tecken och symboler som han förklarade stod för lycka och harmoni. Jag slet blicken från hans finger och slängde en snabb blick på väggen, sen gled min blick åter till honom. Jag iaktog honom medan han fortfarande kollade på sin vägg, och jag är helt säker på att varenda symbol rev upp miljoner minnen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina tankar. Jag vet inte om det var den äckliga ölen vi hade druckit tidigare, eller om jag i smyg kanske alltid hade känt såhär, men synen av hans pengfinger som försiktigt och ömt smekte över bilder från hans liv fick mig att önska att vi alltid skulle vara tillsammans och att han en dag skulle berätta allt. Vad vartenda litet penseldrag stod för.

Det var sista gången jag satt i hans varma säng, för i dagen efters klarsynthet viskade jag förlåt, men det går inte, förlåt och våra liv gick skiljda vägar. Han skaffade sig en ny ganska snart efter, och jag måste erkänna att det till en början inte rörde mig i ryggen. Men sen, när jag insåg att jag borde ha svarat att det visst går den där dagen, var det försent.

Igår läste jag hennes blogg och såg en bild från hans allt för bekanta lägenhet, och det kändes som att någon hade sparkat mig i magen. Alla väggar var nu vitmålade, och inte ett spår syntes av den vägg jag en gång iaktagit honom beundra så innerligt. Och jag vet att dagen jag förlorade honom och viskade förlåt, men det går inte, förlåt, förlorade jag också all rätt att säga något. Men det gör ont i mig att veta att jag aldrig kommer att få höra alla de där miljontals historierna, som den där natten i hans säng fick honom att se lyckligare ut än jag någonsin sett en pojke vars mamma var konstnär se ut.

bildkälla