Jag satt på min pakethållare och tittade på hans rygg medan vi cyklade under sjukhustunneln. Vi skulle åt samma håll vid skoldagens slut, så han hade erbjudit sig att skjutsa mig på min cykel i utbyte mot att vi åkte hans väg. Vi hade lagt våra väskor och jackor i cykelkorgen och börjat åka i den brännande solen, och han visslade på någon melodi medan jag höll upp mina ben. När vi passerat sjukhustunneln kom kyrkbacken och vi klev av för att leda cykeln upp, han sa först att han hade orkat men jag insisterade på att gå då jag visste att han överdrev ibland. Trots allt visste vi väldigt mycket om varandra.

Vi pratade om saker som hänt under dagen, och skrattade på precis rätt ställen. Sen blev det tyst.
-Vi kände faktiskt varandra en gång i tiden, det minns du också. Sa han efter ett tag där vi gick, sida vid sida.
-Det gjorde vi. Svarad jag kort och stirrade ner i marken medans jag andades hans doft som var så förbannat bekant. Sen hade vi kommit upp för backen och efter några stela fraser satte vi oss åter på cyklen, och han fortsatte vissla på den där melodin. Plötsligt svängde han upp för en väg jag aldrig varit på förut, och jag hajade till och frågade om han inte kört fel.
-Vadå, har du aldrig åkt här förut? Frågade han utan att stanna. Jag blev irriterad på hans sätt att försöka låta mer erfaren än mig, precis som han gjorde nu, och precis som han alltid gjort.
-Klart jag har. Bara för att jag inte tycker att du ska ta den här vägen betyder inte det att jag inte har varit här förut, ljög jag provocerat och jag hörde att han skrattade. Han sa att jag hade rätt, och precis då var vi framme vid hans uppfart.

Jag tvingade mig att slita blicken från hans rygg när jag klev av, och våra händer snuddade vid varandra när vi skulle ta ur hans väska och jeansjacka ur cykelkorgen. Vi sa hejdå lite tafatt, och jag såg i ögonvrån hur han stod kvar på uppfarten och följde mig med blicken medan jag cyklade iväg. Det var först två kvarter senare jag insåg att det var därför vi en gång berättade allt för varandra och lovade varandra framtiden. För att jag älskade hans sätt att alltid ta med mig till nya vägar jag aldrig vandrat förut. Och medan jag ensam cyklade på mina söndercyklade och välkända vägar, mindes jag mer än någonsin tiden då vi faktiskt kände varandra.

bildkälla