Jag har gått omkring hela vintern och längtat tills sommaren. Till gräset, barfota fötter, nattbad, myggbett, blåmärken, gräsfläckiga shorts, repiga solglasögon, doften av solskyddsfaktor, skavsår, solbränna och grillrök. Allt det har snurrat runt i mitt huvud varje sekund, längtan och besatthet omvartannat. När sommaren kommer blir allt bra. När jag ställer undan vinterskorna längst in i källaren, då kommer jag känna mig friare än någonsin. Det blir min motivation, mitt syre, och min värmekälla bland iskristallerna. När mina vänner har legat på botten av avgrunden har jag tagit deras händer och lovat att räddningen är nära, den är bara en knapp årstid bort. Och jag har menat det, svurit på min själ att problemen försvinner med frosten. För det är ju så det är. Det är så det måste vara.

Nu är det den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och frosten är sedan länge borta. Igår gick jag barfota, idag räknade jag myggbett. Vinterskorna med trasig sula ligger i en gammal flyttkartong så långt in i källaren man kan komma. Men jag känner inte räddningen jag lovade mina vänner, lovade mig själv. Kanske är det inte frihet att kunna sitta vid sjön hela kvällen om man sitter där ensam. Jag tror att jag utan att uttala orden intalade mig att med värmen, myggen och sommarregnet kommer någon att uppleva det med. Någon att räddas av.

Jag märker att den ensamma värmen tär. River och klöser på det som redan var trasigt. När jag vaknade i morse drog jag upp gardinen och såg solen som jag svor skulle dra upp även mig från avgrunden, men som bara visade sig vara en brinnande planet alldeles för långt borta. Så jag drog snabbt igen gardinen, mumlade sluta lysa din jävel och gick och la mig igen. Sen längtade jag som aldrig förr till frosten, som trots allt hat faktiskt visade sig vara mitt enda syre. Det är den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och jag sover i mina vinterskor.

bildkälla