Vissa dagar flyger jag.
Det är som att du bär hela min vikt, varenda tung atom fullproppad med gift, så att jag kan sväva bredvid dig. Dina andetag är mina hjärtslag, den lätta strömmen av luft från dina läppar håller mig tyngdlös. Jag har aldrig varit närmre solen än de dagar då mina vingar bär, vingarna du gett mig allt eftersom. Fjäder för fjäder. Och jag har aldrig lett mer än de här soliga dagarna. För dina ord cirkulerar i mig som endorfin, nästan adrenalin. Tillit, kärlek, moral.

Men vissa dagar drunknar jag.
Då har du kedjat fast mig vid marken, tryckt mot den kalla jorden. Med hela din vikt, full av bly, liggandes på min bröstkorg. Allt jag kan göra då är att vänta på dig, medan du är ute och slår sönder ditt liv som du alltid gjort. Atom för atom. Då hör jag inte dina andetag längre. De rytmiska varma brisarna i min nacke som får mig att leva. Och då fylls mina lungor av svart vatten som sköljer bort mina vingar, och får mig att spy ut dina ord.

Vissa dagar flyger jag. Vissa dagar drunknar jag.
Men trots stunderna med smak av jord i munnen, liggandes i gårdagens ruttnande drömmar så kan jag inte fly. Jag förstörde det sekunden jag lät dig börja andas åt mig.
Så dränk mig, eller störta mig. Det spelar ingen roll för mig längre.
För utan dig är jag ändå förlorad.

bildkälla