Egentligen är han nog perfekt. Med sina ord om att jag är som en ängel, och att han vill spela för mig. Med sin ihärdighet, att han aldrig slutar höra av sig, trots att jag inte svarar. Varje helg försöka igen, fråga om vi ska träffas. Men egentligen är han nog för perfekt, och jag är en stor defekt. En sammansättning bortglömda partiklar som inte har något att göra i det färgsprakande och eviga kosmos. Så jag svarade inte den här lördagen heller, och känner hans blick lämna ett brännmärke i min elfenbensfärgade rygg där jag går ensam och blottad längs vintergatan, för att skydda det lilla som är kvar av mitt en gång så euforiska tonårshjärta, som förvandlats till ett tomt, oändligt, svart hål.