När jag speglar mig ser jag hur mina nyckelben börjat framträda mer och mer under senaste veckorna. Hur skört och svagt det ser ut, när jag var säker på att det det var där under lyckan låg. Det är inte måga kilogram det rör sig om, bara så pass många att jag kommer i de urvuxna jeansen som legat längst inne i garderoben i några skamfyllda år. Och ibland älskar jag det, sekunden efter känns det inte nog, sen känns det hopplöst när jag ser mig i spegeln och ser det sköra. Ser min lilla skrattgrop lysa med sin frånvaro där jag står med spänd och spröd hållning. Det räcker nu, tänker jag när jag ser mina blottade nyckelben. Nu räcker det faktiskt.

bildkälla