Jag har ont i mina fotsulor, hälarna ömmar och skavsåren svider. Idag knöt jag på mig mina lite för stora svarta converse och gick ut. Det var varmt, som de där härliga höstdagarna jag trodde var förbi. Det gör mig lite manisk, måste utnyttja solen och den bara marken medan jag kan. Snart kommer kylan, med mörkret som sprider sig i min kropp. Månaderna då man blir förblindad av vattenångan som väller ut i varje utandning, och månaderna då tiden står still medan varenda bloddroppe sakta blir till en iskristall. Men inte än, nej inte idag. Idag var det sol, värme och snälla vindar. Så jag gick i dåliga sulor långt. Väldigt långt. Tills fötterna ömmade och jag fick styra stegen hemmåt. Det skulle vara fel att säga att det kändes bra när jag stängde ytterdörren efter mig, men det kändes som ett värdigt avslut. Vintern skrämmer mig, troligtvis mer än något annat. Men likväl kommer den varje år och försöker dräpa mig, frysa mitt liv till is. Det här är första året jag inser att jag faktiskt inte kan göra något åt saken, hur mycket jag än kämpar kommer jag förlora. Så jag låste ytterdörren och knöt omsorgsfullt av mig mina skor innan jag gick och la mig i min varma säng. Vintern, här är jag, och i år gör jag inte motstånd. Jag ligger här och väntar på dig, för jag är redo att gå i ide, vila mina fötter, frysas ner ett tag. Du vet vart jag finns, här kommer jag ligga fram till april. Jag är inte rädd längre.

bildkälla