När gick människor och blev lyckliga? Jag minns tiden när vi satt i rännstenen med lite väl mycket kajal och vi en efter en tog bussen till barn-och ungdomspsykiatrin. När en vän med stort, svart och lockigt hår en dag visade ett vitt ärr på handleden innan hon drog ner tröjärmen över. Hur våra ovana kroppar reagerade med tårar och sammanbrott mellan spyorna efter en trefemma på ett köksgolv i en sommarstuga. Alla med sina egna problem, egna helveten, som höll oss samman där vi helt harmlöst satt på marken.

Där och då var det accepterat att må dåligt, vi fick sitta och spotta samhället i ansiktet hur tydligt vi ville. Vi fick ropa på hjälp tills våra röster brast, och någon var tvungen att rädda oss. Jag vet inte riktigt när det ändrades, kanske allt eftersom. För sen började folk stänga inne saker. Låtsas må lite bättre, låtsas ha slagit demonerna, låtsas tro på framtiden. Klä sig som dem vi exkluderat i vår lilla trygga ring, dem som var som alla andra. Nog låtsades folk bara, det märktes på festerna när berusningen sköljde bort alla hämningar. Alla problem som fanns förut fanns även nu, de hade bara förflyttats från huden till att vila bakom revbenen. Vi var fortfarande miserabla och unga, och den insikten kändes trots allt ganska bra.

Så när gick alla utom jag och blev lyckliga? När övervann dem det som fortfarande får mig att frukta mitt vakna tillstånd? Jo, för sen kom vändpunkten. Bang. Kärleken. Den slog alla med storm, lyfte dessa ärrade kroppar upp från marken och ställde dem ömt på fötterna igen. Det var nog det som behövdes hela tiden, någon slags bekräftelse och beskydd mot allt det onda. Några människor har sträckt fram sina händer mot mig också, lovat mig trygghet och värme, men jag har inte tagit deras hand. Inte velat, kanske inte vågat. Så kvar sitter jag på marken och ser fragment av mitt liv gå iväg, bort från rännstenen. Bort från mig.

bildkälla