(något jag aldrig glömmer)

Jag var elva år, åldern då man börjar upptäcka tankar. Upptäcka sin existens. Jag och mamma var på promenad en solig dag då jag frågade henne vad det läskigaste hon varit med om var. Hon svarade att hon inte visste, att det säkert var när hon låg på sjukhus den där gången vi aldrig pratar om. Sen lämnade vi det, lät frågan flyga ut i universum och fortsatte promenera längs den asfalterade vägen.

Några dagar senare skulle jag för första gången åka ensam med en kompis till sommarbadet en lång skogsväg bort. På min röda cykel och med en ryggsäck cyklade jag iväg och kände mig stolt, vuxen. Enda kravet var att jag skulle ringa när jag var framme och innan jag började cykla hem, förutom det var jag fri. Men tiden flög, och tankarna på att ringa hem hade suddats ut där jag trampade med vind i håret på grusvägen. När jag skulle hem hade det börjat regna, dramatiskt och passande nog, och när jag en halvtimme senare klven in genom ytterdörren med droppande hår och tunga kläder stod min mamma där i sitt förkläde. Ursinnig. Hon skrek, som hon var duktig på att göra hela min barndom, om att jag glömt ringa. Jag bad om ursäkt, säkert tusen gånger, sa att det fortfarande var ljust ute, det var ingen fara. Då sjönk min mor ihop på köksgolvet och lutade sig mot sina knän.
Du vet när du frågade om när jag varit som räddast? Det var en gång när jag var liten och jag och min bästa vän skulle cykla genom en skogsväg hem, och en man kom ut från skogen och skrek att det var en skadad person där inne. När vi följde med för att hjälpa honom så...han..han...tog på oss, och jag har aldrig varit så rädd som då.

Sen satt hon där, tyst, innan hon ställde sig upp och fortsatte laga mat, och jag stod som fastfrusen med en stor jävla klump i halsen. Viskade förlåt och smög sedan iväg till mitt rum för att gråta, för jag visste att min mamma alltid blev sur när jag grät. Jag minns att jag tänkte där jag låg under mitt täcke, att jag inte vet någonting om min mamma. Att hon faktiskt inte är allsmäktig som jag trott, utan bara en människa med genomskinlig hud, precis som jag. Och jag tror det var precis den dagen jag insåg världen är sjuk och opålitlig, och det förändrade allt. För efter den dagen kände jag mig aldrig riktigt trygg igen, för om inte ens min egen mamma kan rädda mig, kan ingen det.

bildkälla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0