Sista året på gymnasiet, de har gått i samma klass i snart två och ett halvt år, och hon har varit smygförälskad i honom i två år och fem månader. Sen hon en dag började lägga märke till hans skratt tvärs över klassrummet, hans smala handleder och kände pulsen öka när de satt intill varandra och hon såg hans bröstkorg röra sig i ögonvrån. Men framför allt sen hon började drunkna i hans doft som virvlade i luften när han drog fingrarna genom håret, sträckte sig över henne för att nå gitarren eller bara vände sig mot henne för att le. Hon fyllde lungorna tills de höll på att explodera, försökte fängsla doften där inne, låsa in den och bära med sig den för alltid. Den fick henne euforisk, levande och beroende. Och de var goda vänner, så ingen behövde märka att hon var en missbrukare med honom som drog, hon behövde inte få abstinens. Han fanns alltid där vid en skolbänk intill henne, och förädlade syret hon andades in.

Han har haft andra. Hon har haft andra. Men han finns alltid längst bak i hennes tankar, i sin perfektion och godhet. Hon vet vid det här laget att det aldrig kommer att bli något mellan dem, hon har vetat det länge, så hon har försökt sudda ut honom från sina tankar. Bara se en vän i rutig skjorta, inte försvinna i hans ögon, inte få andnöd, inte vara avundsjuk när han omfamnar andra. Men när hon nu satt på en trång bänk, lite för nära intill honom, och han drog sina fingrar genom sitt hår och det spred sig en bekand doft. Då överväldigade den henne, pressade all luft ur hennes lungorn, som att någon slagit henne riktigt hårt i magen. Och medan hon drog sitt livs djupaste andetag, fyllt av honom, slog det henne att det inte spelar någon roll att det gått två år och fem månader. Hon kommer aldrig komma över honom, så länge det är han som är hennes syre.

bildkälla
(aj vad det gjorde ont att bläddra igenom sida efter sida med sånna här bilder på weheartit)