Det finns mediciner mot allt. Gå ner i vikt, vidga luftrör, påverka hjärtrytmen, dämpa ångest. Det är bara cancer kvar, sen är mänskligheten oövervinnerlig. Så lyder slagorden från leende munnar på gator och torg. Men så är det inte, inte ens nära. Vi har inget som botar det som gör oss till oss. Sinnet, ni vet. En människa kan leva utan armar och ben, det är lätt att glömma att det inte är det som karaktiserar oss. Det är bara ett redskap att få uttrycka vad våra hormoner och nervtrådar i hjärnan signalerar. Och det, som får oss att känna som vi gör, har vi inget bot för. Det sjuka som bor i vårat huvuden kan vi inte nå. Vi kan dämpa tankar genom att göra oss likgiltiga. Ungefär som alvedon inte botar ett brutet nyckelben, det bara bedövar. Läker inget. Vi har ingenting som kan laga trasiga tankar, sådant som får oss att vilja svälta oss, bränna saker, hata livet, vilja dö. Sjuka tankar låter vi bara frodas i lugn och ro, det är allt vi kan göra.

Allt det här gör oss sakta till ett samhälle av monster, fast folk inte tror det. Vi ser ju ut som vanliga människar. En skrattgrop i vänster kind och isblå ögon, så mänskligt det kan bli. Ingen knöl i bröstet eller blåmärken mot vit hud. Bara friska människor. Men tankarna växer där inne, bakom skallbenet, tro mig. Och jag längtar mig galen till dagen vi hittar ett bot mot cancer, hiv och ms och vi äntligen kan rädda alla oskyldiga liv. Men i min tystnad längtar jag ännu mer till dagen vi hittar ett bot mot tankarna som gör mig rädd varje eviga dag, som tar över mig och får mig att hata allt runt omkring mig, svälta mig själv, straffa mig själv, hata mig själv. För jag vill inte bli likgiltig, jag vill bara inte höra varje dag att jag är frisk och oöverrvinnerlig, samtidigt som jag göder ett monster med tankar om att jag reda förlorat.

bildkälla