Jag blundar, för jag vill inte se. Jag har fått nog av allt som finns omkring mig, jag kan inte se det vackra längre. Det skrämmer mig. Mycket. När jag inte litar på ord, ser barnarbete bakom all materia, känner död i luften och panik i förbigåendes ögon. Då blir jag rädd, och stänger ögonen. Så enkelt, så smärtfritt. När något går fel, gör jag världen svart. Det jag inte ser finns inte, det jag inte ser, det ser inte mig.

Mina betyg har legat noggrant ihopvikta i min väska i några dagar nu. Resultatet av ett helvetesår, bedömt i bokstäver. Som jag kämpade, men det resulterade ändå i sämre betyg än vanligt. Jag är van vid att vara i himlen, upplyst av perfektion, men nu har jag sjunkit ner på jorden. Jag vill inte se fallet som gjorde mig mänsklig, så pappret har legat där. Men idag öppnade jag snabbt ögonen och tog fram det. Det är bra betyg, bra bokstäver, men efter en snabb blick insåg jag att jag inte kommer att kunna ta mig in på det universitet jag kämpat för i fyra år. Det var bra, men inte bra nog. Så jag stängde ögonen innan jag hann börja tänka på hur mina föräldrar ska reagera, vad jag ska göra med mitt liv nu, hur jag ska hantera en krossad dröm, hantera mitt livs nederlag. Så nu är det svart och enkelt, men smärtfritt kommer det aldrig bli igen. Bara svart.

bildkälla