Vattenpölarna kokar. Världen är mörk. Jag sitter inne, torr och trygg. Det var en vanlig lektion. Vi var tre personer som skulle göra en egen tolkning av en saga vi alla läste som barn. En saga om vänskap, om att våga drömma och om att finna sig själv. Allt det där goda som sades finnas bara för att vi skulle våga sova ensamma om nätterna. Jag satt lutad mot en vägg, log, vi skrattade åt våra idéer. Jag var lugn, glad och hade kontroll. En av mina vänner är den eviga romantikern, trots att hon varit kär och fått kärleken brutalt sönderskuren fler gånger än jag gråtit senaste året. Men hon håller fast vid sin tro på att kärlek är något värt att kämpa för, och att det finns där ute för henne. Jag brukar le och skaka på huvudet, tänka att jag får ha överseende med hennes naivitet. Hon växer nog också upp en kall och hopplös dag. Jag sitter där och andas i stadig takt, har kontroll, när hon säger att "vi borde ha med en kärleksscen" ut ur tomma luften. Och hon ler sådär oskyldigt, ärligt och äckligt. Jag känner hur mitt leende har försvunnit och jag utrbrister hetsigt och okontrollerat att "nej. jag spyr av kärlek". Det löste ut en snabb panikattack, fick mig att spotta ord som inte var mina. När jag några ögonblick senare åter fått kontroll på situationen log jag igen där jag satt lutandes mot en vägg, och de där sekunderna passerade obemärkta förbi och in i glömskan.

Nu sitter jag inne i mitt rum, och där ute regnar det så att vattenpölarna kokar. Varför har jag så svårt att erkänna för någon, för er, för mig själv, att jag är så förbannat rädd för att inte hitta kärleken? Att jag saknar kärleken. Att jag letar efter kärleken. Att jag tvivlar på kärleken, eller att jag trots allt ändå tror på kärleken? Jag vet nog varför. För att det är svårt att vara sårbar, att erkänna att man saknar något i sitt liv. För jag tror inte att jag spyr av kärleken, jag tror jag spyr i dess frånvaro. Men det är lättare att gå ut och lägga sig i en kokande vattenpöl och sköljas bort av regnet än att erkänna för sig själv att man faktiskt är sårbar bakom illusionen av oskadlighet. Så jag andas i takt till regnet. Jag har kontroll.

bildkälla