Sextioen mil bort sitter jag i en stad med lummiga lövträd istället för granar med vassa barr. Med hus som har klätterväxter utanpå sina stenhus och som har röda rosor i sina rabatter som börjat vissna i den nyanlända höstkylan. Jag satte mig på en tom buss hit för några dagar sen, lämnade fram min sedan länge bokade biljett. Precis innan jag steg på hade jag fått ett meddelande av en pojke som kanske skulle kunna bli mer än en vän, som ville prata ut. Men jag gör inte sånt, jag tänker inte ens igenom sånna här saker. Jag stänger rutan sekunden den dyker upp och suddar ut minnet om att det någonsin hänt. Bra, löst. Men nu, instängd i en buss i nio timmar med bara mig själv gick det inte att glömma. Något måste jag komma fram till tänkte jag när jag satte mig på bussen som tog mig bort från mitt hem. Jag såg människor stiga på och gå av igen, såg dem krama om sina efterlänktade vänner eller ta avsked av sin familj. Såg landskap passera i hundratio kilometer i timmen och räknade gamla förfallna lador långt borta vid åkerkanten. Hörde musik i mina brusiga hörlurar med en blond flicka sovandes på sätet intill. Halvvägs började solen gå ner, skapade ett varmt ljus som bländade mig där jag satt lutad mot mina knän. Himmelen började brinna, nyanser av rosa, lila och rött. Det var så vackert att det gjorde ont i mitt bröst, önskade att jag kunde dela det där ögonblicket med alla i hela världen. En skylt sa att det var sjutton kilometer kvar, jag höjde volymen på musiken. Hade inte fått några magnifika insikter, var inte nära mitt livs lösning. När jag tog min slitna väska över axeln och gick av var det mörkt ute och det var bara tre personer kvar på bussen. En vän väntade på mig och vi vandrade tillsammans under skenet av gatlycktorna.

Sextioen mil från mitt hem flydde jag till en ny stad och varenda mil skrek åt mig att jag är less på att fly ensam, och något säger mig att det var svaret jag letade efter.

bildkälla