Ni vet de där vita strimmorna flygplan lämnar efter sig på himlen? Jag gilar att kolla på dem, blunda med ena ögat och följa dem med fingret, drömma mig bort i samma riktning. Samtidigt som jag nog aldrig känner mig mindre, mer obetydlig, än då. Mer än sjuttio tusen flygplan lyfter från en destination och landar på en annan varje dag. Sjuttio tusen flyg med blaskigt kaffe, mjölk i små pyramider och ungefär femtio själar på resande fot. Det är så enkelt. Man stiger på, sätter sig till rätta, förundras över flygvärdinnornas stela leenden och låter piloten föra en i säkerhet. Man lägger sitt liv i dess händer, utan att man riktigt inser det. Jag tror inte att flygrädsla kommer från själva rädslan av att dö, utan för hopplösheten som slår till innan. Hopplösheten man känner när man inser att om planet höll på att störta, förlorade man allt hopp om att överleva millisekunden motorn startade. Ens instinkter som brukar rädda en, slåss för ditt liv, fungerar inte i rasande fart mot marken. Alla är lika hopplösa, du var trots allt inte bättre.

Sjuttio tusen vita strimmor över himlen som någon obetydlig människa sakta ser lösas upp. Alla som för med sig människor bort, eller hem. Varje dag lyfter dessa flyg, och har gjort varje dag i hela mitt liv. Alltså har jag missat fyrahundratrettiofyramiljoner flyg. Så jag lever mitt liv i vänthallen, hör en inspelad röst som varje år uppdaterar mig om ännu en försening. Och medan jag ser plan med mina vänner ombord lyfta mot en ljusare destination, står jag kvar och ser de sista spåren av deras existens lösas upp i form av vita strimmor över himlen, precis som fyrahundratrettiofyramiljoner gånger förut.

bildkälla