Jag satt i en trappa. Hörde musiken, hörde berusade röster, hörde burkar falla och tändare tändas. Jag tänkte att här vill jag stanna, i den här otydliga världen jag ser genom suddiga ögon. När jag kom hem i det som hade varit soluppgången om det inte hade varit för alla moln var jag kvar i den där dimman. Så jag skrev. När jag vaknade i morse mindes jag att jag hade skrivit något, men inte vad. Det som mötte mig var dessa konstigt formulerade ord.

Jag fryser, och ingen tycker något om livet. Varför? För livet är inte så speciellt. Men jag är nöjd. Nöjd med att få folk att falla, inte nöjd med att vara ung, men nöjd. Men inte så nöjd att jag känner mig speciell. Känner mig som vem som helst. Vem som helst.

Det är ord jag skrivit, men som jag inte ens visste att jag kände. Det kanske borde skrämma mig, men det känns lite som att jag skickat ett meddelande till mig själv från mina i vanliga fall dolda och bortträngda tankar, men som började flöda med alkoholen i mitt blodomlopp. Så nu vet jag vad jag tänkte när jag satt där i trappan, och var som vem som helst.

bildkälla