(en känsla av liv)
Det finns något vi alla kämpar för varje dag, en kamp som nog är det närmsta vi kommer komma det som kallas livsglädje. Vi kämpar för att känna något. Vad som helst som gör att vi känner att vi lever, att vi finns, att vi fungerar. Oavsett om det är glädje, endorfinkick, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det enda som kan ge oss illusionen av att livet går framåt. Att vi trots allt vandrar längre och längre in i tunneln och faktiskt närmar oss slutet för varje steg, och inte att tunneln blev en sluten cirkel för flera år sedan. En tro på att det finns en början, en mellansträcka och ett slut, och inte bara en evighet av menlöst vandrande. Därför vill vi känna, för att något ska förändras i en värld där allt annat står stilla. Där en atom i universum fortfarande innehåller samma ämnen idag, som för en miljard år sedan, som för all framtid. En känsla av liv.
Det har gått tre dygn nu. Tre dygn av tystnad från honom som fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut, på gott och på ont. Både då han försiktigt kysste mig i nacken när han trodde att jag redan sov, och då han med ett vandrande öga och lögner lyckades få mig att känna mig lika obetydlig som jorden under hans fötter. Det var sån han var. Sån han är. En som kunde få mig att lämna mitt eget skyddsnät för att få komma så nära honom som möjligt, och sedan lät mig falla handlöst innan han lyfte upp mig igen. Om och om igen. Ända tills han tagit alla mina känslor, det enda som får mig att fortsätta kämpa, och omvandlat dem till sina.
Det är nu jag skulle behöva bryta tystnaden med andetag av någon annan, men det kan jag inte göra förän jag börjar känna. För ni ser, det går inte att leva utan att känna känslor, och det går inte att känna utan att behöva påminas om mina känslor för honom. För de finns alltid där.
Alltid.
När jag har krypit ner i den alldeles för stora sängen och känner hur min hud bränns tänker jag på honom och den första natten vi spenderade ihop, den då han sa att min hud var det underbaraste han visste. Fryser jag känner jag längtan efter hans armar runt om mig och hur han trycker sig tätt tätt intill för att värma mig. Känns allt som vanligt ser jag för mig våra ständiga krig om täcket som pågick hela nätterna tills vi vaknade leendes av vår lilla lek. Vad jag än känner, oavsett om det är glädje, endorfinkickar, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det som påminner mig om att livet går framåt för honom, medan jag bara springer runt i den labyrint där vi hamnar, vi som inte vågar leva.
