Som jag har längtat, år ut och år in, efter att hitta en bröstkorg att sova på och räkna dess hjärtslag då jag inte längre hittar mina egna. Jag väntade. Jag letade. Jag gav upp. Jag blundade. Jag öppnade ögonen. Jag fann honom.

Flickan på 163cm och blåmärken på knäna rev ner gallret som burade in hennes hjärta efter otaliga år av att bygga upp sitt försvar. Och lika snabbt som tårar börjar rinna sekunden man dragit sig undan var hon överväldigande och passionerat kär. Jag var kär, för första gången. Men glädjen över att äntligen få vara en del i det jag bara varit åskådare till gick över bara några månader efter att den bosatt sig i mitt sinne, för han tog med sig den lilla lycka jag hade lyckats hitta och lämnade mig ensam på mina tjugotre kvadratmeter för att aldrig komma tillbaka. Hade jag vetat att det var sista gången han skulle stänga min dörr bakom sig skulle jag sprungit efter och skrikit, bönat, bett och vädjat att han skulle hålla om mig en sista gång. Men jag var för bedövad av känslan av att något var fel, så jag hade redan lagt mig i sängen för att sova bort oron när jag hörde dörren smälla igen. En sista gång.

Jag skulle vilja göra den här känslan av min själ i ruiner inom mig till något vackert, något att dela med er. Ord som jag sedan kan gå tillbaka till och finna tröst i. Men det finns inget vackert i att bli lämnad. Det finns ingenting vackert i en gång besvarad kärlek som falnat. Och det finns ingenting jävla vackert i att år ut och år in vänta på någon att älska, för att sedan se den gå ut genom dörren, utan att ta kärleken med sig.