"Vad är det som händer?" frågade han, kuratorn, när jag som plötsligt stod gråtandes utanför hans arbetsrum hunnit sätta mig ner i den röda soffan, och jag hörde att han var från göteborg. "jag..jag...jag vet inte längre" stammade jag fram och föll ihop mot mina knän. Det raserade. Jag störtade, krossades, utplånades, ödelades helt. Jag raserade, jag föll. Jag grät ut inför en annan levande människa för första gången sedan jag började slita mig själv i stycken, sedan dagen mina tankar varit fyllda med mörker och mina andetag evigt svarta. Han satt tyst ett tag, reste sig sedan upp och öppnade dörren och sa till personen utan som skulle ha sin samtalstid då att det hade dykt upp något akut. Sen satte han sig igen och jag kände hans trygga blick mot min rygg, medan han gav mig den tid jag behövde. Sen pratade vi, och när han sekunden innan jag stängde dörren sa att allt kommer att bli bra så gjorde jag något jag inte gjort på en väldigt lång tid; jag trodde honom faktiskt.