Tänk er en kronhjort. Vad vi vet är dess liv är inte mer komplicerat än att den äter, sover, förökar sig eller flyr vid fara. Skulle det den flydde ifrån ändå hinna ikapp den, lyckas skada eller såra den, så skulle den ha ont på samma sätt som vi. Ett brutet revben från en misshandel bakom konsum gör lika ont som en bruten vrist vid en rovdjursattack. Där är vi lika, där är vi alla djur.

˜

Men smärtan vi känner vid tankar om att vi inte duger, stressen som gör att det känns som att radioaktivt avfall bränner i magen, tröttheten som får våra kroppar att vägra gå upp vid depression, paranoian när man känner trots att man ligger tryggt i sitt rum, allt sådant som känns men som inte kan bevisas, där skiljer vi oss. Kronhjorten skulle inte ligga apatisk bland ljung och ris i en vecka för att familjen raserar, vänner sviker och den inte kan sova om nätterna. Den känner inte sådant som inte kan bevisas. Den slipper bli hemskickad av doktorer varje månad som säger att den är frisk, vi hittar inget fel på dig, fast den likväl ligger där i smutsen. Vi som vet att vi vet har två dimensioner att bli sjuka på, den fysiska då vi får tabletter, men även den psykiska då vi får skämmas för våra obcenta och uppmärksamhetsjagande hitta-på-fantasier. Samma smärta, samma akuta behov av hjälp, men ändå så olika förståelse.

˜

Så jag skulle aldrig säga att vi är lite mer utvecklade och lite mer vetande än djurarterna omkring oss, då det faktiskt är de som hittat ett sätt att leva i världen, medan vi utvecklat ännu en i våra hjärnor, där vi bara vill dö.