Hon tog lyktan, värmde händerna över lågan. Insåg att hon troligtvis brände sig, men i ruset var hon så bedövad att hon struntade i det. Bara jag blir varm tänkte hon, bara hon någon gång blev varm. Hon lät fingrarna leka med ljuset och stämde halvhjärtat in i sina vänners skratt medan hon blickade ut över lokalen. Ut över havet av människor som i dold desperation letade efter någon att hålla dem varma inatt, kanske resten av livet. Precis som hon. Men när hon ofokuserat såg dem allihopa, trånande och kämpandes, kände hon sig så fel som satt några meter bort. Hon avundades att dem orkade kämpa för det dem ville ha, det hon också ville ha, men det var en kamp hon inte orkade utfärda. Hon hatade att hon saknade orken, hon bara frös. Jag får värma mig på värmeljus så länge, tänkte hon, tills hon hittar någon som värmer hennes stelfrusna händer i sina. Fast då hon är fel, och hellre är den som tyst iaktar än deltar i den desperata dansen, kommer hon nog få låta eldlågan värma henne länge. Kanske för alltid. Alltid kall.