Det är så idiotiskt. Så självdestruktivt. Så naivt. Att börja hoppas, när jag vet att han egentligen gillar någon annan. Han gillar mig också, det vet vi båda, men jag vet att han gillar henne mer. Ändå börjar jag hoppas. Hoppas när han tar min hand, hoppas när han omsluter mig länge i sin vama famn. Men jag känner honom bättre än han känner sig själv, denna fantastiska människa, och jag ser i hans blick att han vill ge sin evighet till henne. Jag är bara nuet, en tillfällighet. Men ändå tillåter jag mig att börja hoppas, tillåter endorfinet att spridas i min kropp, trots att det är dömt att misslyckas. Men det är nog enda sättet att överleva. När han är det enda som får mig att se en framtid blir hoppet min överlevnadsinstinkt, en instinkt som inte bryr sig det minsta om det är helt befängt och oförståndigt. Som inte bryr sig även om det garanterar att jag kommer dö långsamt, medan mitt hjärta plågsamt rinner ut som tårar genom mina ögon. Och trots att det redan gör ont, ont att se henne, ont att se honom, ont att veta att det hade varit vi om det inte var för henne, ont att veta att jag inte var tillräcklig, så kan jag inte göra något annat än att hoppas. Och det är så idiotiskt.