Det är så egoistiskt att känna sig ensam med människor ett litet samtal bort. Att känna sig ensam i samma säng som den man älskar. Jag har insett att man alltid är ensam, där inne i mörkret, i tankarna, drömmarna, minnet. Ingen annan hör dina tankar, ingen annan upplever minnen precis som du och det är du som hittar på alla de som springer utan att ta sig framåt i dina drömmar.

 

Jag tror att det är därför vi egoistiskt ensamma pratar med psykologer, för att de som har ansvar för att hålla oss vid liv ska ge oss en illusion av att en annan person också finns inne i vårt huvud och kan hjälpa. Sanningen är att du är en av femtiotre patienter den senaste veckan och det som de minns är den senaste uppdateringen i journalen. Jag har träffat G en gång i veckan i över tre år nu, och trots att han försöker så är det journalen som gör att han vet vem jag är. Det gör så jävla ont att den person som vet allt får betalt för att minnas mina demoner. Den person som jag försökte ringa en helgkväll när mitt liv höll på att brista, men la på när jag insåg att han betyder mycket för mig; men för honom är jag ett personnummer i en journal. 

 

Jag är så egoistisk som har människor som bryr sig, men ändå är ensam. "Du är inte ensam, jag finns här". Du finns där, jag kan dra handen över din kind och känna att du finns precis intill mig, men en fysisk varelse kan inte sträcka in handen och trösta mina rädslor. Jag är ensam när jag går ett varv medurs runt lägenheten för att plocka upp något precis intill mig på höger sida, ensam av att känna ångesten i form av fysiska stötar i huvudet och ensam om att se alla dagens upplevelser spelas upp samtidigt i dubbelt tempo när jag ska somna. Ett kaos av ljud, ljus och rörelser. Jag är ensam när jag ser alla möjliga katastrofscenarier.

 

 

 

Förr försökte jag förklara för alla vad jag kände, vad som pågick djupt där inne, men frustrationen växte. Ju mer jag berättade desto svårare blev det att hitta orden. Att berätta vad man är ledsen över kan i bästa fall vara enkelt, men när man kommer till hur det känns att vilja dö, att inte kunna andas, att vilja ligga på golvet för att då kan jag inte sjunka mer och tvångstankar. De jävla tvångstankarna. Så nu gråter jag mest, försöker ibland förklara lite halvhjärtat men får sällan fram något.

 

Staten spenderar pengar på att någon ska komma ihåg mitt personnummer och förvara en journal med mina demoner när de redan fått mig att tappa hoppet på att journalen kan hjälpa till att ta bort demonerna.

 

 

 

 

"...men vi kan väll fortfarande vara vänner?"
jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig

Tanten i huset intill hade röda vackra vallmo i sin rabatt varje sommar. En sån där rabatt där varje blad pekade åt precis rätt håll, och man förstod att tanten i huset vårdade dem i perfektion där de stod med exakt trettio centimeters mellanrum. Varenda blad som föll plockades varsamt bort och varenda litet grässtrå var en fiende. Hon var säker på att ogräset ville ta över hennes rabatt, att de skulle ta all näring av hennes blommor, och ogräs är fel. Ja, alla vet att ogräs är fel.

 

Hon var sex år, och ville så gärna plocka en, men hennes föräldrar hade lärt henne att inte ta det som inte var hennes. Ibland när hon skulle somna tänkte hon på de röda blommorna och önskade att hon också en dag skulle kunna odla så fina blommor, i en rak rad, i en rak rabatt.  En gång sprang hon in på gården och plockade upp ett fallet blad som hon trodde att tanten inte hunnit se än, men såg sedan tanten krypa runt i panik på sina bara knän för att hitta bladet hon trodde gömde sig där någonstans. Vintern kom, och tanten syntes bara som en ständigt rörlig silluhett bakom ett par bruna gardiner. De flyttade från vallmogatan när hon var sju.

 

Hösten när hon fyllde tjugotvå år så återvände hon till gatan där det kändes som att hon fortfarande kunde höra grus knastra under hennes snabba barnfötter. Huset hon en gång bodde i hade sålts för flera år sedan, men tantens hus stod där. Tomt. Gräset hade trängt sig in i rabatten och det låg stora, vackra röda blad under den enda levande vallmon. För ja, en fanns kvar, om än väldigt gömt bland alla växter som flyttar in i rabatter när ingen kollar. Tanten var egentligen aldrig någon tant. Tanten som stod med en liten sax i handen under hennes barndom var trettio år. För ett barn är det en evighet där varje andetag kan vara det sista, så hon mindes henne som en gammal dam.  

 

För några år sedan hade hon hade hört om det från grannar och läst om det i lokaltidningar, och egentligen förstod hon varför huset fortfarande stod tomt. De hade hittat henne hängande från ett träd på baksidan av huset, dit ingen såg in, och ingen såg ut. Alla hade sagt att hon var galen, att hennes ensamhet var förtjänt. Hon stod ju bara i rabatterna varje dag, utan att ens lägga märke till att människor gick förbi, och sedan försvann hon så fort blommorna vissnade. 

 

Hon var tjugtotvå år och insåg att rabatten hon såg som en dröm var en annan persons helvete. En besatthet av att alltid leta efter fler fel att rätta, istället för att behöva fokusera på de fel som redan fanns. Tanten var smittad av det där mörka som vill få dig att bli galen. Att aldrig få det tyst, göra allt i sin makt för att få kontroll, alltid vara rädd för morgondagen och aldrig vilja att morgondagen ska komma. Aldrig få ro. Hon var tjugotvå år och önskade att tanten hade sett vad hon såg. En ensam blommande vallmo omsluten och i harmoni med växter som aldrig släpptes in i rabatten för att de ansågs vara fel. Det var inte ogräset som tog hennes näring. Det var alla de som smittade henne med ord om att det finns saker som är fel och ovälkommet. Hon var tjugotvå år och insåg att tanten var vallmon som hon ville skydda, och samtidigt ogräset som hon ville förgöra.