Det är så egoistiskt att känna sig ensam med människor ett litet samtal bort. Att känna sig ensam i samma säng som den man älskar. Jag har insett att man alltid är ensam, där inne i mörkret, i tankarna, drömmarna, minnet. Ingen annan hör dina tankar, ingen annan upplever minnen precis som du och det är du som hittar på alla de som springer utan att ta sig framåt i dina drömmar.

 

Jag tror att det är därför vi egoistiskt ensamma pratar med psykologer, för att de som har ansvar för att hålla oss vid liv ska ge oss en illusion av att en annan person också finns inne i vårt huvud och kan hjälpa. Sanningen är att du är en av femtiotre patienter den senaste veckan och det som de minns är den senaste uppdateringen i journalen. Jag har träffat G en gång i veckan i över tre år nu, och trots att han försöker så är det journalen som gör att han vet vem jag är. Det gör så jävla ont att den person som vet allt får betalt för att minnas mina demoner. Den person som jag försökte ringa en helgkväll när mitt liv höll på att brista, men la på när jag insåg att han betyder mycket för mig; men för honom är jag ett personnummer i en journal. 

 

Jag är så egoistisk som har människor som bryr sig, men ändå är ensam. "Du är inte ensam, jag finns här". Du finns där, jag kan dra handen över din kind och känna att du finns precis intill mig, men en fysisk varelse kan inte sträcka in handen och trösta mina rädslor. Jag är ensam när jag går ett varv medurs runt lägenheten för att plocka upp något precis intill mig på höger sida, ensam av att känna ångesten i form av fysiska stötar i huvudet och ensam om att se alla dagens upplevelser spelas upp samtidigt i dubbelt tempo när jag ska somna. Ett kaos av ljud, ljus och rörelser. Jag är ensam när jag ser alla möjliga katastrofscenarier.

 

 

 

Förr försökte jag förklara för alla vad jag kände, vad som pågick djupt där inne, men frustrationen växte. Ju mer jag berättade desto svårare blev det att hitta orden. Att berätta vad man är ledsen över kan i bästa fall vara enkelt, men när man kommer till hur det känns att vilja dö, att inte kunna andas, att vilja ligga på golvet för att då kan jag inte sjunka mer och tvångstankar. De jävla tvångstankarna. Så nu gråter jag mest, försöker ibland förklara lite halvhjärtat men får sällan fram något.

 

Staten spenderar pengar på att någon ska komma ihåg mitt personnummer och förvara en journal med mina demoner när de redan fått mig att tappa hoppet på att journalen kan hjälpa till att ta bort demonerna.

 

 

 

 

"...men vi kan väll fortfarande vara vänner?"
jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig

Tanten i huset intill hade röda vackra vallmo i sin rabatt varje sommar. En sån där rabatt där varje blad pekade åt precis rätt håll, och man förstod att tanten i huset vårdade dem i perfektion där de stod med exakt trettio centimeters mellanrum. Varenda blad som föll plockades varsamt bort och varenda litet grässtrå var en fiende. Hon var säker på att ogräset ville ta över hennes rabatt, att de skulle ta all näring av hennes blommor, och ogräs är fel. Ja, alla vet att ogräs är fel.

 

Hon var sex år, och ville så gärna plocka en, men hennes föräldrar hade lärt henne att inte ta det som inte var hennes. Ibland när hon skulle somna tänkte hon på de röda blommorna och önskade att hon också en dag skulle kunna odla så fina blommor, i en rak rad, i en rak rabatt.  En gång sprang hon in på gården och plockade upp ett fallet blad som hon trodde att tanten inte hunnit se än, men såg sedan tanten krypa runt i panik på sina bara knän för att hitta bladet hon trodde gömde sig där någonstans. Vintern kom, och tanten syntes bara som en ständigt rörlig silluhett bakom ett par bruna gardiner. De flyttade från vallmogatan när hon var sju.

 

Hösten när hon fyllde tjugotvå år så återvände hon till gatan där det kändes som att hon fortfarande kunde höra grus knastra under hennes snabba barnfötter. Huset hon en gång bodde i hade sålts för flera år sedan, men tantens hus stod där. Tomt. Gräset hade trängt sig in i rabatten och det låg stora, vackra röda blad under den enda levande vallmon. För ja, en fanns kvar, om än väldigt gömt bland alla växter som flyttar in i rabatter när ingen kollar. Tanten var egentligen aldrig någon tant. Tanten som stod med en liten sax i handen under hennes barndom var trettio år. För ett barn är det en evighet där varje andetag kan vara det sista, så hon mindes henne som en gammal dam.  

 

För några år sedan hade hon hade hört om det från grannar och läst om det i lokaltidningar, och egentligen förstod hon varför huset fortfarande stod tomt. De hade hittat henne hängande från ett träd på baksidan av huset, dit ingen såg in, och ingen såg ut. Alla hade sagt att hon var galen, att hennes ensamhet var förtjänt. Hon stod ju bara i rabatterna varje dag, utan att ens lägga märke till att människor gick förbi, och sedan försvann hon så fort blommorna vissnade. 

 

Hon var tjugtotvå år och insåg att rabatten hon såg som en dröm var en annan persons helvete. En besatthet av att alltid leta efter fler fel att rätta, istället för att behöva fokusera på de fel som redan fanns. Tanten var smittad av det där mörka som vill få dig att bli galen. Att aldrig få det tyst, göra allt i sin makt för att få kontroll, alltid vara rädd för morgondagen och aldrig vilja att morgondagen ska komma. Aldrig få ro. Hon var tjugotvå år och önskade att tanten hade sett vad hon såg. En ensam blommande vallmo omsluten och i harmoni med växter som aldrig släpptes in i rabatten för att de ansågs vara fel. Det var inte ogräset som tog hennes näring. Det var alla de som smittade henne med ord om att det finns saker som är fel och ovälkommet. Hon var tjugotvå år och insåg att tanten var vallmon som hon ville skydda, och samtidigt ogräset som hon ville förgöra. 

 

Han sover intill mig. Andas tungt.

Jag andas snabbt. Kan inte blunda 

Vill ut genom fönstret. Ner på golvet. Ut i trapphuset,

eller ligga på köksgolvet bland tappade teblad.

Men jag vill ändå ligga nära. Så nära det går, med ansiktet mot hans kalla axel.

Förundrad över hur snabbt han kan somna, 

släppa allt vi sa, där båda sa förlåt, men båda tänkte mer än vi sa. Det var tyst innan han somnade. 

Vi är aldrig tysta.

Han älskar att viska fina ord och komma nära, så nära det går på morgonen. 

Jag vill kyssa hans rygg och dra handen genom hans hår på natten. 

Imorgon när vi vaknar är allt som förut, och vi viskar fina ord innan vi möter en dag till. 

Jag kysser hans rygg, men han sover. 

Jag drar handen genom hans hår, men han sover. 

Vi ligger rygg mot rygg.

Jag är vaken. 

Han sover. 

Att kunna sammanfatta vad som har hänt kommer att ta tid. Men det viktigaste är att jag träffade en pojke med svart lockigt hår som verkade vara stjärnbilden jag letat efter när det har varit molnigt. Jag har skrivit om honom i (för lätt),

 

 

Jag var naiv. Trodde att jag skulle kunna glömma hans lockiga hår, men livet är inte så enkelt. Sex månader senare var det molnigare än någonsin och jag insåg att jag var en av alla de flickor som skulle göra allt för honom men han skulle ta allt från mig. Att ge ett hjärta och få det tillbaka i sprickor drev mig till botten. Vad gör man när textillimmet man har hemma inte funkar? Försöker glömma att han någonsin fanns och byta ut mot pojkar som inte ens visste vad stjärnbilder var, jag som alltid älskat orions bälte. I några dagar efter att jag ringde på vår sexmånaders-dag klockan 07.02 och sa "du krossade mig", trodde jag att jag låtit min enda chans till kärlek flyga iväg i en luftballong som jag inte hann i tid för att åka med. Hjärtat lagade sig själv snabbt denna gång och jag var arg. Arg på allt han hade fått mig och känna och ångrade våra ynka, men smärtsamma, hundraåttio dagar. 

 

Han skrev igen någon månad senare och bad om ursäkt, och där och då lämnade jag honom i mina tankar. En gång för alla. Två månader senare hittade jag mitt aldeles egna orions bälte, men han är för bra för att prata om i samma stycke som den som flög iväg i luftballongen. Hans namn förtjänar att skrikas ut i luften varje dag.

 

Min kära A.

 

Att komma tillbaka. Att nu, när jag snart börjar på mitt tjugoandra år i livet, läsa om mitt eget liv. Igår kunde jag inte somna. Låg och vände och vred, men tyst, så att han med det bruna håret intill mig inte skulle vakna. Jag sover inte nu för tiden, sömnen försvann när ångesten kom tillbaka. Ni som har läst genom åren, ni som inte läser här längre, såg mig nog som en tonåring med ett bräckligt hjärta och en romantiserad bild av mina camel blue. När jag ser tillbaka så ser jag demonerna. Det låter väldigt löjligt, och det är nog därför jag inte pratar om dem. Därför jag inte erkänner att de är tillbaka. Därför de får skrika tyst i mitt huvud när jag ligger på badrumsgolvet och biter i min handduk för att inte släppa fram skriken. 

Det är lätt att vara en tonåring som har det svårt. Du får skrika, dränka sorger, krossa hjärtan, prata om ditt krossade hjärta i badkar på fester. Men det är svårt att börja bli vuxen och få tillbaka samma känslor, men inte kunna explodera i en snödriva utanför soprummet i kvarteret som gud glömde. 

 

Det är svårt att skriva om, då orden jag skriver kommer att skrattas bort och bemötas med att det är dags att växa upp. När någon säger så, så skäms jag. Jag tänker på hur det kalla badrumsgolvet känns mot min hud. Jag tänker på hur ensamt det är att ligga vaken om nätterna. Jag tänker på hur min gitarr står ostämd för att om jag börjar spela igen så kommer jag att bryta ihop. För jag borde växa upp, klippa sönder demonerna som en pappers-snöflinga och låta dem flyta iväg. Men golvet är mitt hem nu. 

 

Innan jag fortsätter att berätta om vad som har hänt sedan sist, för att en dag i framtiden kanske kunna gå tillbaka hit och se vilken löjlig ungdom jag var, så vill jag berätta vad som upprepas i mitt huvud när jag ligger där på golvet.

 

Om jag en dag inte orkar mer ska jag skjuta mig i huvudet, för då krossas demonerna med mig. En dag kanske jag romantiserar detta. 

 

 

 

 

Det är mycket man lär sig som barn. Hur du stoppar ett blödande sår genom förband, att rött är stanna och grön är gå. Att ditt värde är lika med det betyg som lärare, som bara ser dig under proven, ger dig och att du inte ska stirra på främlingar hur mycket du än vill utan att även du ska gå med blicken neråt marken när du promenerar medans snöflingorna fastnar i ditt hår. Dina föräldrar ska lära hur man visar kärlek, skolan ska lära dig vad som är rätt och fel och att om du har ett äpple och får ett till av Emma så har du två äpplen och hon inga. Dina syskon ska visa dig vad gemenskap innebär, din ungdom ska lära dig vad konsekvenser är, alkohol ska lära dig att du känner tusen gånger mer än vad du tillåter dig själv att göra, musiken ska lära dig att det finns fler där ute som känner som du. År, månader, dagar, timmar, minuter, sekunder ska lära dig att tiden går och att när en tid har gått kommer den aldrig tillbaka, och döden ska lära dig att du är inte så jävla trygg som du tror. 

 

Jag har lärt mig alla dessa saker, jag har gjort mina läxor noggrant. Jag har testat, jag har misslyckats, jag har flytt, jag har kommit tillbaka. Men ändå sitter jag här själv i en säng stor som en ocean, med mina betyg som i världens ögon är ett sigill på att jag duger och med en plastpåse fylld med minnen av vad jag åstadkommit. Jag lärde mig att det är såhär jag ska vara och har burit min guldstjärna stolt utanpå den fasad jag klär på mig varje morgon efter att jag stått i trosor och ett linne framför spegeln och sagt att du är ingenting. Men ju äldre jag blir och ju fler sekunder jag ser passera ensam inifrån min bubbla inser jag att jag har missat något. Jag fick aldrig lära mig att vi människor är mer än rätt och fel, att vi inte bara ska älska innerligt utan kärlek är något som delas av två personer. Vi ska kunna bli älskade också. Jag vet inte hur man blir älskad, jag missade den lektionen. Så nu går jag ensam genom snön och ser pojkar komma fram och säga att jag är vacker, för att sedan gå vidare till den ännu vackrare flickan som inte bär en guldstjärna på sina kläder såsom jag, utan bär ett guldhjärta under nyckelbenet. Så jag förblir ensam vid det snöiga övergångsstället och väntar till trafikljuset blir grönt, medans jag ser lyckliga människor springa förbi i skenet av ett rött ljus.

Jag har aldrig kännt såhär förut. Aldrig varit lika upptagen av att måla upp någons ansikte i mitt huvud, låtsas som att vi ligger och håller om varandra när jag ska sova. Aldrig har jag känt mig så öppen, så genuin mot någon. Men det finns en hake, det finns alltid en hake. Det tar åtta timmar med buss att ta sig från hans förort till min stad. Det tar åtta evighetstimmar att ta sig från mig till honom. När vi pratar så kan jag inte tänka på något annat än alla mil som finns emellan oss, hur många träd man hinner passera innan jag åter kan vara i hans armar. 

 

Jag har aldrig kännt mig så stark, vacker eller unik som jag gör när jag ser mig igenom hans ögon. Därför andas jag bara för att få höra och se honom bekräfta det för mig, igen och igen. Och jag förstod innerst inne från början att det skulle bli såhär, att jag skulle sitta hemma i min soffa och gråta medans han skulle finnas sextio mil bort och leva varje dag som att det var hans sista. Men jag försökte intala mig att jag inte skulle falla så hårt den här gången, att jag skulle fortsätta mitt liv här. Det blev inte så. Varje sekund känns som sextio mil, och allt jag gör känns obetydligt. Han är ju inte här.

 

Jag har aldrig kännt såhär förut, så för att inte rasa rakt in i fördärvet ville jag prata om det med honom. Hans svar kändes som en nitroglycerinexplosion i hela min kropp. Han sa att vi får försöka att inte tänka på det och att det kommer bli så mycket bättre när vi väl ses. Jag vet att han menade väl och att han inte visste att han drog bort den sista stenen under mina fötter så att jag rasade ner i den brinnande elden av omöjlig kärlek. När man vill höra lösningar, ett uppläst kärleksbrev från baksidan av ett kvitto eller ett löfte om att vår tid också kommer, då slängdes vatten på nitroglycerinet och explosionen var ett faktum. Han kommer aldrig få veta att jag satt och grät över honom till håkan hellströms "nu kan du få mig så lätt", att jag drömmer om honom varje natt eller att jag lämnar ytterdörren olåst ifall han skulle ändra sig och vilja komma hit. Han kommer aldrig att få veta det då jag inte kommer att träffa honom något mer. För även om våra möten är de bästa stunderna i hela mitt liv och jag för första gången känns som en pusselbit som passar in i livspusslet, så kommer efterdyningarna av alla nitroglycerinexplosioner att göra för ont. För min kära kära pojke, du kunde få mig så lätt. För lätt.

Klockan närmade sig tolvslaget och vi satt ute i mörket på två plaststolar. Jag satt med benen uppe och höll armarna runt om dem, som för att skydda mig själv. Det var stjärnklart, och vi var tillräckligt berusade för att inte frysa i den nollgradiga luften. Vi hade inte pratat på en månad, inte sedan jag sa att det inte fungerade längre. Att trots att jag kände en miljon olika saker för honom, så kände jag för mycket annat för att kunna låta det bli vi. Mitt liv har aldrig stått stilla, det snurrar i takt med jordens rotation. Jag försöker övervinna gravitationen varje kväll, försöka sväva ut i rymden och slippa den där bitande ångesten som skär sönder alla mina känslor. Och det är ett ensamt jobb, att försöka överleva något som äter upp en innifrån. Han skulle aldrig förstå, för hur skulle han kunna det; när jag inte ens själv förstår. Stjärnorna lyste, och jorden snurrade.

 

"Jag vet vad du vill säga. Säg det bara." sa han med darrig röst.

 Han föddes i en by, en fräknig och smal pojke med lockigt hår. En pojke med en barndom full av att skrämma fåren på grannens hage, bygga den snabbaste drivvedsbåten, gömma sig i buskarna med grannbarnen och få sin första vinbärssmakande kyss. Han var nöjd, för hur kan man vara annat när ens egen verklighet är den enda man vet om. Med bara en skola så lär man känna alla andra ungdomar i byn väldigt snabbt. Lite för snabbt. Redan i sjuan började han drömma om livet i storstan, hur det skulle kännas att gå på ett torg utan minst fyra igenkännande blickar. Han, som inte ens varit i sin egen huvudstad, visste inte hur det kändes att stå på ett pulserande dansgolv bland hundratals okända människor. Eller hur man satt ensam på ett café en hel dag och kollade på hundratals okända människor medan man försökte komma på deras livshistoria. Han visste inte hur en sådan stad kändes, men han kunde tänka sig och det gjorde han. Om och om igen. Längtande och drömmande. Och en dag stod han plötsligt där, nitton år gammal, med två stora väskor och väntade på bussen som skulle ta honom till sitt billiga studentrum i närmsta storstad. Han kramade sin familj hejdå och satte sig på bussen och försökte dränka illamåendet och ångesten av att lämna det enda han visste med hiphop högt dunkande från hörlurarna. Och för varje träd han lämnade bakom sig, lämnade han även en del av sig själv.

 

När han satt ensam i sitt kala och tomma studentrum på kvällen tänkte han för sig själv att det är allt eller inget från och med nu, och hela hans liv har han valt inget, så nu var det hans tur att få allt. Så han gick ut den kvällen och tog hem en flicka han inte ens visste namnet på. Dagen efter kom inte den storstadskänsla som han hade glorifierat så, utan han spydde bara av bakfylla i handfatet, och när han kom tillbaka var hon borta. När han var ute och promenerade till affären under den nattsvarta himlen så tänkte han bara på träden och gruset under skorna, inte på att han råkade gå lite för nära en grupp fulla människor. Den kvällen blev han av med mobilen och fick ett skrapsår på kinden, och för första gången i sitt liv kände han sig ensam. Storstaden var inte bara rökmaskiner och nya vänner. Den var även uteliggare på bussbänkar, misshandel, ingen som ler mot en på bussen, avgaser och droger. Men det här var hans stad nu, tänkte han för sig själv innan han släckte sänglampan och drömde sig tillbaka till sin bys öppna ängar, vinbärskyssar och hallonsnår.

 

Det tog ett år för mig innan jag träffa honom. Men han var inte den där pojken längre, den jag lärde känna var en man. Det trodde jag i alla fall då jag såg honom. Efter otaliga gymbesök hade han byggt en muskulös kropp, och han hade så kort hår att lockarna inte syntes. Den jag lärde känna spelade världsvan, hade många vänner och flickor som gick hem med klackskorna i handen efter frukost. Han pratade inte om känslor och han pratade inte om sin by. Vi träffades på en fest i hans korridor, och där och då påbörjade vi något som jag trodde skulle kunna bli något bra. Han kändes trygg, han ville vara med mig, och han brukade smeka mitt hår när jag trott att jag somnat. Ibland pratade vi om hans barndom, och då blev han plötsligt en liten pojke igen. Jag brast i skratt varje gång han entusiastiskt beskrev sin fars frimärkssamling i detalj, hur han stampade ihjäl en snigel som han sedan begravde, och hur hans farmors vinbärskaka smakade. Vi var aldrig närmre varandra än de stunderna, när vi öppet kunde prata om livet och universum. Men han slöt ihop sig direkt eftråt, som att han hade råkat avslöja för mycket. Som att minnena gjorde honom svag.

 

Vi träffades i nåra månader, men han ville ha allt eller inget, och även om jag gav honom allt jag hade, så ville han ha mer. Jag hade inte räckt till under den här tiden, en annan flicka hade fått honom att känna sig stark samtidigt. När det tog slut efter alldeles för mycket avundsjuka grät jag, men han rörde inte en min. Han sa att han inte hade tid för mig längre, och jag såg i hans ögon att pojken inom honom aldrig hade varit längre bort. Jag tänker fortfarande på honom, ibland om hur denna människa kunde bli så komplex. Hur vuxenlivet förstörde honom, samtidigt som han aldrig betett sig yngre än han gör nu. Men mest tänker jag på hur gärna jag hade velat sitta med honom i hans by och kolla på de nyfödda lammen i hagen. Hur jag hade velat känna honom när han hade lockar i håret, och fingrar alldeles blåa av blåbärssnåren. Jag hade velat krama om honom och berätta för honom att stan är ond. Den försöker både förgifta en och göra en beroende på samma gång, speciellt när den vet att en pojke sitter ensam i ett tomt studentrum. Men tillsammans kan man överleva ändå, bara man inte byter ut vinbär mot cigaretter. Du kära fräkniga pojke, ge aldrig stan ditt liv. Den kommer ta det och begrava i asfalten. Lev i stan och älska stan, men lämna själen i din hemby. På så sätt kommer du alltid att ha kvar dina lockar och ett hem när du till slut inser att du satsade allt på en stad som inte ens bryr sig om att du finns. Och kanske hittar du då tiden för en flicka med rakt brunt hår som såg igenom din fasad, redan när du själv inte gjorde det. 

 

 bildkälla

Det var väldigt länge sedan nu. Så många saker har hänt, och lika många saker har inte hänt. Jag är vuxen nu. Jag har betalat elräkningar i över ett år och jag handlar dukar och stolar på loppisar. Och vet ni? Jag trivs med det, samtidigt som jag vill slå sönder alla möbler och göra en riktigt stor eld mitt ute i skogen. Sedan spotta i elden, en gång för varje person jag hatar, och en gång för varje dröm som blivit slaktad. Jag vill leva i mellan-landet, där jag varken är olycklig tonåring eller apatisk vuxen. Men det landet verkar inte finnas här i min lilla stad. Här är jag vuxen, och vuxna hatar inte.

 

Jag ska nog förklara mig lite. Varför jag försvann, och varför jag kommer tillbaka. I vintras stals något från mig, något som jag precis hade fått. Jag studerade ett annat språk på universitetet, jag drack vin om kvällarna och antecknade mina anteckningsböcker fulla med lärdom om dagarna. Däremellan grät jag på psykiatrin, hånglade med pojkar som var mycket äldre än mig, skapade relationer med människor som jag idag har tappat, och försökte träffa min familj. Jag byggdes upp. Plötsligt började en timme gå utan ångest, sedan dagar, som blev till veckor, som blev till månader. Jag hade vänner, jag hade en familj, jag hade en plats, ett jobb och jag var glad. Jag var inte alltid glad, ibland kom knivar och skar sönder mitt hjärta som så många gånger förut, och ibland kom hopplösheten smygande. Men jag var trygg.

 

Så kom dagen som slog bort marken under mina fötter. En maskerad man hade plötsligt mitt liv i sina händer, och även om han gav mig mitt liv så tog han ifrån mig det enda skydd jag hade för ångesten. Min trygghet. Och plötsligt låg jag där på marken igen. Apatisk, hjälplös, rädd. Idag är jag inte apatisk längre. Jag jobbar, jag ler, jag handlar dukar och stolar på loppisar. Men jag kan fortfarande vara rädd. Jag vill inte vara rädd längre. Vuxna är inte rädda. Så jag vill börja skriva här igen, om mitt hat, om min rädsla, om mina förälskelser, om mina tankar, om mina minnen. Och inte minst om att hitta landet mellan gråtande folkölskyssar och att sova med en kökskniv under kudden. Det är nog lite som landet ingenstans, fast landet någonannanstans. Där jag åter igen får känna mig trygg.

De frågar mig varför jag inte gillar honom tillbaka, han som är så perfekt med sina snälla blå ögon och i sin svarta vinterrock. Och jag har frågat mig samma sak, tro mig. Och jag har försökt få mig att gilla honom tillbaka, tro mig. Fast egentligen spelar det ingen roll om ni tror mig eller inte, för det kommer inte förändra något. Han har råkat falla för fel flicka, en som egentligen borde vara så omänskligt rätt, men som innerst inne mest bara är omänsklig. För man ska falla för trygghet, snällhet, visdom, avgudan och stabilitet. Han har alla dessa egenskaper, nej, han är alla dessa saker. Men jag skulle vilja att han plötsligt började springa, bara för att han kände att livet kommer ikapp honom när han står stilla, så att jag kan springa ikapp honom och stanna vid hans sida tills vi är hemma. Jag skulle vilja att han inte skulle säga något utan bara följa mig när jag plötsligt kliver på en buss till en annan stad, inte säga åt mig alla saker som är ogenomtänkta. För jag vet att det är ogenomtänkt, men det är precis vad jag behöver just då. Och jag vill inte att han sakligt och blygt ska fråga om han får sova över från andra änden av soffan, utan jag vill att han ska hitta svaret i min beröring. För det är sån han är, denna stabila, vänliga och fantastiska pojke. Sån är inte jag, men ingen nöjer sig med det svaret. 

 

Ingen frågar honom varför han över huvud taget gillar mig, han som är så perfekt med sina snälla blå ögon och i sin svarta vinterrock. Varför han råkat falla för en flicka som hellre klättrar upp på garagetak och hoppar ner i snödrivorna än att sitta inne framför en film med ett glas vin. Som gråter över orättvisor fastän de inte drabbar henne och får blommor att dö hur mycket kärlek hon än ger dem. En som tar minst nio tabletter per dag bara för att fungera och röker lite för många cigaretter till gamla vinylskivor. Som tar kvällspromenader till musik med synthbas bara för att det är enda stunden på dagen hon kan få illusionen av att hjärtat slår, och som kan bli helt paralyserad av stjärnorna på himlen och stå och titta på dem som om inte tiden, världen, kylan eller han fanns. Och just där och då, så finns bara stjärnorna och jag. Det är den enda vettiga förklaring jag har till att det aldrig kommer att bli vi, för han kommer aldrig att komma in i den värld som jag under nitton år byggt upp inom mina skallben. För honom måste jag tvinga mig tillbaka till er värld, tvinga mig ner på jorden och höra att han borde vara perfekt för mig. Men i min värld konstaterar jag att här är inget perfekt, och det är perfekt nog för mig. 

Vintern smakar olika varje år. För två vintrar sedan smakade den alkohol och främmande läppar mot mina, och snöflingorna smälte inte mot min hud som de brukade då jag hade stängt av allt mänskligt och lika gärna kunde varit död. Alla känslor var bedövade för att slippa känna smärta, mina isblå irisar lyste i vintersolen men mina ögon var blinda, mina armar var förlamade förutom när jag dansade bort min existens till en pulserande bas i mörka kvarterslokaler. Vintern var kall, världens var kall och mitt hjärta var kallt som is. Förra vintern smakade den inget annat än uppstötningar och vatten. Jag var nästan död med en puls som i vanliga fall var snabb och pulserande som kollibrivingar, nu var nere på dödligt låga slag i takt med mina långsamma andetag. Jag drack vatten och väntade på att en dag somna bland snöflingorna som var lika kalla och vita som min hud, och sen aldrig vakna. Men det gjorde jag.

 

Den här vintern smakar skållande hett te mot nyvakna läppar och vinteräpplen från polen. Den smakar winston blue inne på min väns rum där allt luktar cigarettrök och den smakar lucky strike utanför den rosa klubben där man kramar folk man knappt känner och säger att de är så jävla bra. Den smakar linsgryta med allt man hittar i kylskåpet för att jag inte orkar gå den lilla biten till affären som jag sedan äter med halvkokt pasta för att jag alltid haft dåligt tålamod och de blir inte bättre av tankar som snurrar snabbare än ljusets hastighet. Den här vintern smakar ekologiskt rödvin som jag alltid dricker och får rödfärgade läppar av och sedan går ut och dansar i hopp om att någon ska ställa sig framför mig och säga att den är precis som jag. Den smakar kaffe från olika kaféer där man får gratis påfyllning så att man dricker tills man är helt skakig dit jag går med pojkar som vill lära känna mig bättre fast jag vet att de vill ha mig i sitt liv och jag vet att jag kommer att sluta höra av mig dagen efter. Den smakar fyra antidepressiva tabletter och ett rosa p-piller på morgonen och den smakar tre röda ångestdämpande tabletter på kvällen. Den smakar salt då jag gråter i panik och inte vet hur jag ska göra för att fortsätta andas och tårar rinner in i munnen fast jag bryr mig inte för de är inte tillräckligt många för att kunna dränka mig. Den smakar försvarets hudsalva mot torra och okyssta läppar och den smakar folköl direkt ur burken till middagen bara för att det är gott och för att jag kan.

 

Den här vintern smakar allt, men ändå alldeles för lite. 

Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Fast kanske har det att göra med att hösten har ersatt vår sommar, att parkbänken vi satt på nu är täckt av is och dammen där vi matade fåglar har frusit. Att jag då såg staden med bara ben och tunna klänningar medan jag nu ser den bakom en varm kappa och en tjock halsduk. Så kanske lägger jag in för mycket betydelse i stadens förändring, men för mig är det som att vi aldrig existerat i den här världen utan i en värld någon helt annanstans. Han sa faktiskt aldrig att vi skulle uppleva vintern tillsammans, och när jag var med honom tänkte jag nog aldrig heller så långt. Men han brukade säga att han aldrig höll ut en hel årstid innan han blev rädd och flydde, och kanske borde jag ha förstått. Men av allt han sa, så var det aldrig det värsta.

 

Jag brukade berätta om att jag var livrädd för vintern och att vattenångan som ryker ur munnen alltid kväver mig de iskalla dagarna. Så jag trodde nog att den varma luften han andades in i min mun när vi kysstes skulle fortsätta flöda även när November gripit sin likgiltiga hand runt min strupe. Men han sa en dag att hans luft hade inhalerats av en annan flicka under tiden jag suttit hemma och trott att Juli var bara vår månad. Vår och framtidens. Och trots att jag efter många obesvarade sms om förlåtelse förlät honom, så var de orden aldrig de värsta han sa. 

 

Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Nu när minnesbilder av honom spelas upp på alla de platser vi var på, men allt utom honom har förändrats. Det har tagit mig ända fram till November att inse att jag saknar honom i allt jag gör, och att jag skulle krossa all is som täcker dammen om dyka ner i det iskalla vattnet om det skulle betyda att jag fick honom tillbaka. Att jag skulle få andas in ett endaste andetag av hans varma luft. Jag går nog egentligen och väntar på att våren ska komma, och att han då plötsligt ska stå där i solen precis som han gjorde i Maj. Le sådär kisande och säga att nu har tiden kommit. För en regnig Septemberdag sa han med svag röst att det kan inte går just nu, men att han hoppas av hela sitt hjärta att någon dag, när allt inte är så trasigt, kan det bli vi igen. Så jag går runt i en vinterstad med honom i mina tankar och väntar på att den dagen ska komma, fast jag innerst inne också förstår att den inte kommer att göra det. Så av allt var nog det, det värsta han någonsin sa. 

 

 

När jag tänker tillbaka på första dagen i skolan kan jag se dig gå intill mig, som en skugga av någon som aldrig fanns, och nervöst rätta till din tröja precis som jag och alla andra barn gjorde. Kisa ut över den soliga skolgården och inse att där ska du spendera dina närmsta nio år. Väl inne i vardagen och i klassrummet börjar min syn av dig bli suddigare, för det är där jag aldrig kommer att få veta åt vilket håll du skulle gå. Om du skulle sitta längst fram intill de finklädda människorna med nedlåtande blickar och målade naglar, eller kanske skulle du sitta bland de som satt precis bakom och beundrade deras kläder och tänkte att de skulle kunna göra vad som helst för att sitta där på främsta raden med dem. Men du skulle nog aldrig satt dig längst bak med mig och stirrat ner i bänken för att finnas så lite som möjligt, så pass lite att det inte fanns något att anmärka på. Kanske fanns jag lika lite som du gör nu när jag sätt där längst bak, och räknade minuter tills skolåren var över.

 

Jag kan se dig spela fotboll, le på gruppbilderna, bli inbjuden till födelsedagskalasen, sjunga solo på skolavslutningar och gå hem med dina vänner efter skolan och dricka saft medans ni fnissande viskar hemligheter till varandra. Allt det där jag aldrig gjorde, allt det där som oroade mina föräldrar. Som nog fick dem att skämmas. Och jag hatade mig själv för att jag var en besvikelse, en förlorare, och jag hatade dem för att de födde mig. För de tänkte nog ofta på dig, på hur du skulle varit en vinnare och inte som mig. Hur allt kunde varit annorlunda. 

 

Sedan rusade åren förbi, fulla av skam över att finnas och en längtan efter att få försvinna. Nu står jag här arton år senare och jag tänker fortfarande på dig. På vart du hade varit nu, om våra föräldrar fortfarande hade älskat dig lika gränslöst som när du var nyfödd, och inte tagit avstånd som de gjort med mig. Troligtvis hade du varit omringad av kärlek och uppskattat livet i alla fall nästan varje dag. Och det är här jag har syndat. För du fick aldrig chansen att leva det liv som du och våra föräldrar förtjänar, för nu blev det jag som föddes. Och jag vill bara be om ursäkt för att jag slösar bort livet jag vann med att önska att jag var död, det är inte rättvist mot dig, men jag är fast här. Vi kommer aldrig att ses, för på grund av mig har du aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det är nog den enda likheten mellan oss, för kollar man noga kan man nästan se, att jag finns nog inte heller.