Jag läste att en genomsnittlig människas hjärta i genomsnitt slår hundratusen slag per dag. Jag försökte förstå siffran, greppa hur ounika de hjärtslag jag ansett så heliga och sällsynta egentligen var.
en, två, tre, fyra, fem sex, sju, åtta, nio, tio,
sen tog mina fingrar slut. Jag blev tyst, hörde min puls tydligare än någonsin. Kom på en idé, och placerade två fingrar på halspulsådern och räknade. Sextioåtta slag på en minut, alltså nittiosjutusenniohundratjugo slag per dag. Svor till, hade hoppats på ett radikalt resultat. Försökte acceptera att jag var precis lika ordinär som alla andra, och det faktum att jag fortfarande inte förstod skalan på mina genomsnittliga hjärtslag. Sen bang, så förstod jag. Förstod att hela tiden jag räknade de pulserande slagen tänkte jag på honom, insåg att jag alltid tänker på honom. Jag förstod hundratusen hjärtslag, för det var inte svårare än honom. Det var så enkelt.

bildkälla

Jag kände en gång en pojke i sina tidiga tonår, innan han fått den mörka röst han har idag. Han var lång redan då. Säkert kring hundraåttio centimeter medan jag bara hade mina hundrafemtiotvå. Vi började i samma klass och våra bänkar var placerade intill varandra första dagen. När vi skulle presentera oss för varandra började han glatt prata om sin familj. Sin två år äldre syster, sin pappa och deras hund som bodde tillsammans på hagaberget. Vi var bara precis tretton år fyllda och sittandes intill varandra i samma klassrum, när jag frågade men din mamma då? Det var första gången min nyblivna vän sa med sin ljusa pojkröst, hon är död.

Jag kände en gång en pojke i sina jobbigaste tonår, när vi hade gått i samma klass i mer än ett år. Från den där första dagen litade han på mig, den korta och blonda flickan som hade suttit intill honom i klassrummet. Så när vi var femton år fyllda ringde han mig en natt och sa att han ville dö. Han ville till sin mamma, där uppe. Jag sa åt honom att en dag kommer de träffas igen, men att han behövs här också. Jag behöver honom här. Allt han svarade var, du är nog en ängel på riktigt, och sen la han på. Den här pojken som bråkade om dagarna, rökte rullat a4papper på rasterna och rymde hemmifrån om nätterna ringde mig till och från under vårt femtonde år, och varenda gång försökte jag få honom att förstå att han har alla möjligheter i världen. Men han lyssnade aldrig, han längtade bara bort.

Jag kände en gång en pojke i sina ännu värre tonår, när han insett att muskler är makt. Han hade nu blivit nästan hundranittio centimeter, och han skyddade mig alltid mot allt ont han sa fanns i världen. Det gick rykten om droger, och han hade sedan länge bekantat sig med alkoholen. Det var sommarlov och vi var sexton år. Jag hade inte sett honom på nästan två månader, så när jag såg hans sommarblekta hår och fräkniga ansikte sitta på en brygga vid kajen skyndade jag mig dit för att hälsa. Han såg vuxen ut där hans att. Vuxen och sliten. Men han log, så som han brukade göra när vi precis lärt känna varandra. Vi pratade och skrattade, och solen lyste nästan rött då den gick ner vid horisonten. Innan vi hunnit prata om allt vi ville så stelnade hans ansikte till och han sa strängt åt mig att gå. Hans höga vän med en joint i handen hade börjat vingla mot oss och skrek åt honom att presentera oss. Jag stod kvar, förstod inte min väns allvarliga min. Den långa pojken jag kände så väl hade förvandlats till en man och sa ännu en gång åt mig att gå, medan han ställde sig upp och blockerade vägen för den vinglande mannen. När jag fortfarande stod kvar skrek han gå förihelvete! och jag gick illamående därifrån medan min fina vän försökte rädda mig från allt ont som faktiskt visade sig finnas i världen.

Jag kände en gång en pojke som nu är i sina senare tonår, men jag har inte träffat honom på mer än ett år. Han dök aldrig upp på vår skolavslutning när vi gick ut nian, han och hans vänner satte sig i en skog och drack istället. Jag hör från andra att han lever, han hoppade av gymnasiet men började om igen. När jag fick höra det började jag gråta av lättnad, för jag hoppas hoppas hoppas att han insett faktiskt är smart och att han har alla möjligheter i världen.

Jag känner idag en annan lång pojke, som går i min gymnasieklass och som aldrig dricker eller någonsin känt av sorg. Han är hundraåttionio centimeter och skrattar mest hela dagarna. Han är lycklig. Ibland när han ler får jag för en hundradels sekund för mig att det är min gamla vän, och det händer att jag blir förbannad. Jag tänker att det där hade kunnat vara den fräkniga pojken jag en gång kände, tänk om det var han som aldrig behövt känna den sorg som tog över hans liv. Som skar sönder hela hans jävla liv. Men så kan man inte tänka, det får man inte. (men jag gör det ändå). Så jag avskyr drogerna som tog över hans liv, hatar döden som tog hans mamma och spottar på samhället som aldrig hjälpte honom i tid. Han var ju trots allt bara en ensam femtonårig pojke som rökte papper på skolgården, medans lärarna drack kaffe en betongvägg bort. Dem skulle ha hjälpt honom, fan dem skulle ha hjälpt honom.

bildkälla

Jag har gått omkring hela vintern och längtat tills sommaren. Till gräset, barfota fötter, nattbad, myggbett, blåmärken, gräsfläckiga shorts, repiga solglasögon, doften av solskyddsfaktor, skavsår, solbränna och grillrök. Allt det har snurrat runt i mitt huvud varje sekund, längtan och besatthet omvartannat. När sommaren kommer blir allt bra. När jag ställer undan vinterskorna längst in i källaren, då kommer jag känna mig friare än någonsin. Det blir min motivation, mitt syre, och min värmekälla bland iskristallerna. När mina vänner har legat på botten av avgrunden har jag tagit deras händer och lovat att räddningen är nära, den är bara en knapp årstid bort. Och jag har menat det, svurit på min själ att problemen försvinner med frosten. För det är ju så det är. Det är så det måste vara.

Nu är det den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och frosten är sedan länge borta. Igår gick jag barfota, idag räknade jag myggbett. Vinterskorna med trasig sula ligger i en gammal flyttkartong så långt in i källaren man kan komma. Men jag känner inte räddningen jag lovade mina vänner, lovade mig själv. Kanske är det inte frihet att kunna sitta vid sjön hela kvällen om man sitter där ensam. Jag tror att jag utan att uttala orden intalade mig att med värmen, myggen och sommarregnet kommer någon att uppleva det med. Någon att räddas av.

Jag märker att den ensamma värmen tär. River och klöser på det som redan var trasigt. När jag vaknade i morse drog jag upp gardinen och såg solen som jag svor skulle dra upp även mig från avgrunden, men som bara visade sig vara en brinnande planet alldeles för långt borta. Så jag drog snabbt igen gardinen, mumlade sluta lysa din jävel och gick och la mig igen. Sen längtade jag som aldrig förr till frosten, som trots allt hat faktiskt visade sig vara mitt enda syre. Det är den sjunde juni med tjugotvå grader i solen, och jag sover i mina vinterskor.

bildkälla

Jag satt på min pakethållare och tittade på hans rygg medan vi cyklade under sjukhustunneln. Vi skulle åt samma håll vid skoldagens slut, så han hade erbjudit sig att skjutsa mig på min cykel i utbyte mot att vi åkte hans väg. Vi hade lagt våra väskor och jackor i cykelkorgen och börjat åka i den brännande solen, och han visslade på någon melodi medan jag höll upp mina ben. När vi passerat sjukhustunneln kom kyrkbacken och vi klev av för att leda cykeln upp, han sa först att han hade orkat men jag insisterade på att gå då jag visste att han överdrev ibland. Trots allt visste vi väldigt mycket om varandra.

Vi pratade om saker som hänt under dagen, och skrattade på precis rätt ställen. Sen blev det tyst.
-Vi kände faktiskt varandra en gång i tiden, det minns du också. Sa han efter ett tag där vi gick, sida vid sida.
-Det gjorde vi. Svarad jag kort och stirrade ner i marken medans jag andades hans doft som var så förbannat bekant. Sen hade vi kommit upp för backen och efter några stela fraser satte vi oss åter på cyklen, och han fortsatte vissla på den där melodin. Plötsligt svängde han upp för en väg jag aldrig varit på förut, och jag hajade till och frågade om han inte kört fel.
-Vadå, har du aldrig åkt här förut? Frågade han utan att stanna. Jag blev irriterad på hans sätt att försöka låta mer erfaren än mig, precis som han gjorde nu, och precis som han alltid gjort.
-Klart jag har. Bara för att jag inte tycker att du ska ta den här vägen betyder inte det att jag inte har varit här förut, ljög jag provocerat och jag hörde att han skrattade. Han sa att jag hade rätt, och precis då var vi framme vid hans uppfart.

Jag tvingade mig att slita blicken från hans rygg när jag klev av, och våra händer snuddade vid varandra när vi skulle ta ur hans väska och jeansjacka ur cykelkorgen. Vi sa hejdå lite tafatt, och jag såg i ögonvrån hur han stod kvar på uppfarten och följde mig med blicken medan jag cyklade iväg. Det var först två kvarter senare jag insåg att det var därför vi en gång berättade allt för varandra och lovade varandra framtiden. För att jag älskade hans sätt att alltid ta med mig till nya vägar jag aldrig vandrat förut. Och medan jag ensam cyklade på mina söndercyklade och välkända vägar, mindes jag mer än någonsin tiden då vi faktiskt kände varandra.

bildkälla

Hans mamma var konstnär berättade han när vi satt bland täcken och kuddar i hans lägenhet klockan två på natten. Han sträckte ut handen och nuddade väggen intill oss, följde de svarta konturerna med pekfingret. Det var en stor målning som sträckte sig från listerna ända upp till taket, med en massa tecken och symboler som han förklarade stod för lycka och harmoni. Jag slet blicken från hans finger och slängde en snabb blick på väggen, sen gled min blick åter till honom. Jag iaktog honom medan han fortfarande kollade på sin vägg, och jag är helt säker på att varenda symbol rev upp miljoner minnen, för han såg ut att vara djupt försjunken i sina tankar. Jag vet inte om det var den äckliga ölen vi hade druckit tidigare, eller om jag i smyg kanske alltid hade känt såhär, men synen av hans pengfinger som försiktigt och ömt smekte över bilder från hans liv fick mig att önska att vi alltid skulle vara tillsammans och att han en dag skulle berätta allt. Vad vartenda litet penseldrag stod för.

Det var sista gången jag satt i hans varma säng, för i dagen efters klarsynthet viskade jag förlåt, men det går inte, förlåt och våra liv gick skiljda vägar. Han skaffade sig en ny ganska snart efter, och jag måste erkänna att det till en början inte rörde mig i ryggen. Men sen, när jag insåg att jag borde ha svarat att det visst går den där dagen, var det försent.

Igår läste jag hennes blogg och såg en bild från hans allt för bekanta lägenhet, och det kändes som att någon hade sparkat mig i magen. Alla väggar var nu vitmålade, och inte ett spår syntes av den vägg jag en gång iaktagit honom beundra så innerligt. Och jag vet att dagen jag förlorade honom och viskade förlåt, men det går inte, förlåt, förlorade jag också all rätt att säga något. Men det gör ont i mig att veta att jag aldrig kommer att få höra alla de där miljontals historierna, som den där natten i hans säng fick honom att se lyckligare ut än jag någonsin sett en pojke vars mamma var konstnär se ut.

bildkälla

Jag träffade en man på kajen förra veckan, han luktade alkohol och kisade i den starka solen. Men han log.
-Tycker du att du är ung? frågade han plötsligt. Jag tvekade lite, undrade om det var en kuggfråga, men svarade att ja, det tycker jag att jag är. Mitt liv har knappt börjat. Han skrattade, skakade på huvudet.
-Imorgon när du vaknar kommer du att vara femtio år, dagen efter det död.
Jag sa jaha och log som svar, visste inte vad mer jag kunde säga.
-Det är sant. Skaffa dig ett jobb där du blir riktigt jävla rik, läkare eller advokat, då blir du lycklig. Där finns lyckan, och då blir du inte som mig. Han hade nu vänt blicken ut mot älven, kanske hade han till och med slutit ögonen helt. Solen bländade mig, så jag vet inte riktigt.
-Det är inte försent, det vet du va? Det finns vuxenutbildningar och...
-Inte för sånna för mig, avbröt han mig, fortfarande leende. Hur gammal tror du att jag är? fortsatte han sen och vände sig mot mig med sina kisande ögon. Jag tror att han var blåögd.
Jag ryckte på axlarna och sa att jag inte hade någon aning. Då började han skratta.
-Lika bra det antar jag. Men bli jurist eller läkare, då blir du lycklig.
-Jag jobbar på det, svarade jag nickande och leende.
Han reste sig upp och gick mot sin cykel och mumlade nu ska jag hem och lyssna på metal, och jag följde honom med blicken när han cyklade iväg längs strandvägen. Jag satt kvar på kajen och var lättad över att han uppenbarligen hade någonstans att ta vägen, och tänkte att om han nu hade rätt. Att livet bara går ut på att bli riktigt jävla rik, så kanske det är lika bra att det tar slut redan i övermorgon.

bildkälla

Hon lyssnade på musik i brusiga hörlurar medan hon promenerade upp för kyrkbacken och tänkte på hur det såg ut som sommar. Solen stod lågt och höll på att gå ner bakom det stora hotellet, och ju längre upp för backen hon kom, desto mer såg hon av staden. När hon tagit sig hela vägen upp så kommer hon till dammen där hon matade fåglar som barn. Nu sov änderna längs vattenbrynet och kunde inte bry sig mindre om att hon var där. Det var ungefär där, när den första blicken nådde det stilla vattnet, som hon kände den första tåren rinna ner för sin kind. Hon satte sig på en bänk med inskriptionen ingen var här inristat och blickade ut över dammen.

Där satt hon med musik i sina brusiga hörlurar och med tårar som droppade ner i hennes knä medan hon iaktog vingliga studenter som cyklade förbi och en och en annan hundägare. När solens sista strålar inte nådde henne längre reste hon sig upp och promenerade sista biten hem. Kvar lämnade hon de sovande änderna, spår av saltvatten och tanken på att allt hon vill göra just där och då, var att dränka sig i dammen där hon matade fåglar som barn.

bildkälla okänd

Hon fryser alltid. Som att kroppen har insett att något fattas, det som värmde hennes blod tills det kokade, men inte vet vad. Den saknar hans armar om henne när hon sover. Hon saknar hans armar om henne när hon sover. För hon behöver honom där för att hålla hennes temperatur på trettiosju grader, annars sjunker kvicksilvret i termometern och visar på minusgrader. Det är så det känns, i alla fall. Och han är en sån som gav henne sin jacka den där tidiga vårkvällen då det fortfarande låg snö på marken, fast han skakade precis lika mycket som henne. Fast då visste hon inte hur det kändes att frysa, inte på riktigt. Inte som nu, då kylan genomsyrar varenda droppe blod som en gång kokade.


bildkälla

Hur känns det sekunden innan man exploderar? Ser man allt klart för första gången, eller är man kvar i det totala kaoset? Får man panik och skriker, eller känner man kanske en lättnad för att man inte behöver kämpa mer?

Jag kan inte hantera något längre. Kan inte fokusera en tanke, när jag sträcker mig efter dem så rör de sig längre bort. Jag kan inte röra dem, jag kan inte nå dem, jag kan inte ta tag i dem. Allt jag vill göra är att gråta, jag mår illa, det bränner i halsen och ångesten får mig att vilja försvinna. Men det är inte läge nu, nu när alla slutprov hopar sig på mitt skrivbord. Allt jag kämpat för hela året, kvällarna av illamående och kunskap som ska tvingas in i mina atomer. Det avgörs snart, på åttio minuter. Så det är inte läge att försvinna nu.

Sen har vi honom, det finns alltid en honom. Men jag orkade inte mer tårar i mitt liv, för finns det en honom finns det alltid problem. Så innan jag skulle sjunka djupare ner i jorden så började jag sakta driva iväg. Svara på hans sms ibland, sen inte svara på hans sms alls. Inte ens hans samtal. Och jag avskyr mig själv för det. För även om jag inte är kär i honom, vilket jag inte verkar kunna bli alls, så förtjänar han oändligt mycket bättre. Men han vägrar släppa taget och smsar ändå, frågar varför jag försvann. Och jag hatar honom för att han tycker att jag är värd det, och jag hatar mig själv för att jag inte är det.

Sen har det börjat igen. Besattheten av kilogram och kalorier. Jag är besatt av speglar, ser på mig själv och hatar det jag ser. Blir spyfärdig. Jag tycker synd om de som måste umgås med mig, behöva visa sig med flickan med 21,7 i bmi. Så jag tränar, hela tiden. Mellan läxorna och panikattackerna. Armhävningar på toaletten, tränar i källaren. Säger att jag ätit när jag druckit en kopp kaffe för att stilla hungern som river inom mig. Tänk att man kan vara besatt av siffror, tänk att jag skulle bli en av dem.

Så hur känns det sekunden innan man exploderar?
För jag är rädd varenda sekund.

bildkälla okänd

Djupa andetag. slutna ögon. ansikten så nära. läppar som rör varandra. främmande händer som söker sig fram.
En snabb paus.
"berätta något"
Han ler.
"vadå?"
En snabb kyss.
"något. något bara"
Han öppnar ögonen,
deras blickar möts.
"jag är född i december"
Hon ler.
"tack"
Djupa andetag. slutna ögon. ansikten så nära. läppar som rör varandra. främmande händer som söker sig fram.
men plötsligt känns det inte lika obetydligt, för hon vet någonting om honom.
Han är född i december.

bildkälla

Idag är det den elfte april, och jag sitter ensam hemma med lite för hög kroppstemperatur och en sårig hals. Vet ni vad jag just insåg? Att för exakt en vecka och ett år sedan skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen, för att jag var ensam hemma och sjuk även då. I min feberyra kände jag hur vår tvåvåningsvilla var alldeles för liten för mina tankar, och att min blogg, som då bara var för mig, skulle explodera om den inte fick slänga ut sina ord till alla som orkade läsa. Idag är jag glad att mitt febriga jag var modig nog att våga ta steget, våga börja dela med sig av mina banala tonårstankar och bristande erfarenheter. För med 36.9 grader i kroppstemperatur den fjärde april tvåtusentio, hade jag aldrig suttit här mer än ett år senare, ensam i vår gula villa i förorten, och erkänt att idag var första gången jag kunde gråta på tre månader.

bildkälla okänd

Ett bloss, det var allt som krävdes. Luften skötte resten, svepte med sig det glödandet giftet och lämnade det tyst på några papper som sakta började ta eld. Mina papper, din cigarett. Vi märkte det innan de första flammorna ens börjat andas, medan det fortfarande bara var rök och ett mörker som spred sig över den vita ytan. Jag skrek helvete, släckte snabbt glöden med mina fingrar och slängde dem sedan på den fuktiga diskbänken. Sen var det inget mer med det. Inget mer förstördes än bitar av mina obetydliga papper som glöden hann förgöra. Men ändå känns det som att det var jag som brann, delar av mig som utplånades av glöden. Elden spred något inom mig, en rädsla. För hur enkelt saker kan försvinna för alltid, hur allt kan förstöras likt mina papper. För ett bloss av dig, det var allt som krävdes.

bildkälla

Jag är en människa, ett däggdjur precis som du. Som föds egocentrerad och med instinkten att överleva till varje pris, oavsett vem som måste falla längs vägen. Precis som du.

Jag gör väldigt ofta fel, eftersom vi föds inte med gränsen av vad som är rätt och fel. Vi trillar fram och tillbaka över den fram tills vi trillat så många gånger att kroppen lärt sig, den hårda vägen, när saker dödar inombords. Men jag är bara sjutton år, jag reser mig fortfarande upp och ramlar om och om igen. Precis som du.

Jag tycker att det är svårt att prata om viktiga saker. Dra undan luggen, se någon rakt i ögonen och berätta varför jag är som jag är. Inte bara svårt, omöjligt. Så jag gör bara allt jag kan, gömmer mig bakom luggen, för att mina sjutton år ska kunna bli till arton. Hittar ett sätt att överleva. Precis som du.

Jag är en människa, jag gråter när jag är sårad och är livrädd för att bli lämnad ensam kvar. Men jag försöker överleva, slåss för mitt liv, även om jag vet att det är fel att låta dig falla utan att våga berätta varför. Jag är bara ett däggdjur, och jag gråter i smyg bakom luggen. Precis som du.

bildkälla

Hon är inte bra på att vara ensam. Hon är inte bra på att höra tystnaden och känna sådant hon blockerat trycka sina klor i hennes bröstkorg. Det funkar så länge hon gör något, har någon omkring sig som får henne att se det fina i livet. Men i våra tankar är vi alltid ensamma, hon har bara inte förstått det än. Och något som är säkert är att vi någon gång kommer få en ensam stund, och det är allt som behövs för att tankarna ska tränga fram från mörkret.

Hon vet att hon inte är bra på att vara ensam, så hon ser till att hon aldrig är det. Men nu, en söndagkväll klockan fem i tio, satt hon där i sitt tysta rum. Hon hade kämpat, gjort allt hon kunnat för att slippa. Slippa vara ensam med sig själv. Hon hade gått från vän till vän om dagarna, från radhus till villa, överallt utom hem. På kvällarna hade hon trillat mellan okända lägenheter och ramlat skrattande på isen med andra själar på flykt från förnuftet. Sen hade hon haft händer på sitt lår och haft främmande läppar mot sina, för att sedan känna sig så förbannat äcklig tills hon somnade i sin säng i soluppgången. Allt det här, bara för att slippa vara ensam.

Men man kan inte undvika att vara ensam, så nu, en söndagskväll klockan tio, så är muren av dagars distraktion ostabilare än någonsin. Och såklart vet hon innerst inne att det här inte håller, att hon inte kan leva så här. Men för att inse det måste hon vara ensam, om så blott några minuter. Klockan är nästan tio och bröstkorgern börjar värka. Hon vet att hon är så jävla dålig på att vara ensam, men det kommer att ta henne ytterligare tio minuter att inse att hon egentligen alltid är det.

bildkälla

Vissa dagar flyger jag.
Det är som att du bär hela min vikt, varenda tung atom fullproppad med gift, så att jag kan sväva bredvid dig. Dina andetag är mina hjärtslag, den lätta strömmen av luft från dina läppar håller mig tyngdlös. Jag har aldrig varit närmre solen än de dagar då mina vingar bär, vingarna du gett mig allt eftersom. Fjäder för fjäder. Och jag har aldrig lett mer än de här soliga dagarna. För dina ord cirkulerar i mig som endorfin, nästan adrenalin. Tillit, kärlek, moral.

Men vissa dagar drunknar jag.
Då har du kedjat fast mig vid marken, tryckt mot den kalla jorden. Med hela din vikt, full av bly, liggandes på min bröstkorg. Allt jag kan göra då är att vänta på dig, medan du är ute och slår sönder ditt liv som du alltid gjort. Atom för atom. Då hör jag inte dina andetag längre. De rytmiska varma brisarna i min nacke som får mig att leva. Och då fylls mina lungor av svart vatten som sköljer bort mina vingar, och får mig att spy ut dina ord.

Vissa dagar flyger jag. Vissa dagar drunknar jag.
Men trots stunderna med smak av jord i munnen, liggandes i gårdagens ruttnande drömmar så kan jag inte fly. Jag förstörde det sekunden jag lät dig börja andas åt mig.
Så dränk mig, eller störta mig. Det spelar ingen roll för mig längre.
För utan dig är jag ändå förlorad.

bildkälla

Vi hade en låt, vi uttalade det aldrig men den låten var våran. Och jag tror nästan att jag har lyssnat på den mer än någon annan låt, ibland spelas melodin i mitt huvud utan att jag tänker på det. Vi brukade skratta åt att vi inte hittade rätt ackord för att spela den själva, det var som att den var uppbyggd av toner som inte finns. Men det var vår låt, trots att vi aldrig hittade rätt tangenter på pianot. Det var nästan när vi gick skiljda vägar jag började lyssna som mest på låten. Det blev en besatthet, ett sätt att hålla oss vid liv. Aldrig låta låten ta slut. Men han började på en ny låt, en med långt hår, röda läppar och stora bruna ögon. Och plötsligt visste jag att jag hade förlorat, låten hade tagit sitt sista ringande ackord, vad det nu var.

Men en dag flera flera månader senare, jag har för mig att det var en tisdag, satt jag på en svart läktare i framför en tom scen. Jag ryckte inte ens till när det var hans tur och han tog med sin gitarr och gick upp på scenen, jag hade nog lyckats läka. Sen hörde jag ett ackord så bekant att hela min kropp spännde sig, och han började spela låten. låten. den utan ackord. vår låt.

Inte en gång mötte han min blick, och jag satt helt paralyserad av varenda stavelse som klöste sig in i min hud. Direkt efteråt gick han fram till flickan med de bruna ögonen och jag visste att vår tid sedan länge var slut, men det kändes bra att han slitit sig från hennes röda läppar tillräckligt länge för att hitta de saknade ackorden,
så att vår låt äntligen kunde få det slut den så länge förtjänat.
(ackordet var alltid dm/e)

bildkälla

Klockan var 04.38 och allt var tyst. Hon var ensam vaken, kanske ensam på jorden tänkte hon. Men plötsligt dök ett allt för bekant namn upp på hennes mobil, ett namn som en gång betydde allt, där varenda bokstav var laddad med tusen minnen och ännu fler känslor. Han började sitt meddelande med att säga att eftersom livet blivit som det blivit så kan han äntligen säga det här, nu när han har hittat en ny måste han få veta en sista sak. Sen kan han lägga allt bakom sig. Vi, vi kan lägga allt bakom oss. Redan där kände hon att hon bara ville blunda, göra som hon alltid gör, låtsas som ingenting. Sluta tänka, sluta se, sluta känna. Såklart kom frågan hon var rädd för, fast egentligen hade hon väntat på den i flera månader nu.
Kände du någonsin något för mig? för jag gillade dig, jag gillade dig verkligen. Men du var så svår, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra för att nå fram till dig. Jag sålde verkligen ut, gjorde allt jag kunde. Du är fortfarande en av de finaste människor jag någonsin träffat, men ibland måste du tro på dig själv.

Ungefär då gav hon upp att försöka gömma sig och lät tårarna komma. För första gången någonsin bestämde hon sig för att ge honom ett riktigt ärligt svar, vilket hon borde ha gjort för så många månader sedan.
det är klart jag kände något för dig, mer än du anar. men det är sån jag är, livrädd för livet.

Sen stängde hon av mobilen och försökte andadas högt. Klockan var 06.40, och allt var så jävla tyst.

bildkälla

Jag älskar att skriva, men på den kreativa sidan går det lite långsamt just nu. Därför fyller jag dokument efter dokument på word med händelser från mitt tonårskänsliga liv, men jag publicerar det inte här. Det känns som att allt här ska vara så vackert, men sanningen är att inte mycket är vackert just nu. Därför har jag bestämt mig för att börja publicera berättelser från mitt inte så vackra tonårsliv utan att skämmas. För hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda, så är det allt jag är.

bildkälla

I en lätt dimma av berusning, sittandes i en gammal, sliten och brun soffa fick jag ett sms.
"du behöver lite kärlek, du är så liten och ensam."
stod det. I flera dagar har vi utbytt livshistorier och ord, långt in på nätterna, ibland in på morgonens timmar. Men jag har tvekat, tänkt på det ständigt. För han är en av dem som gett upp livet, lever i en dimma. Vissa dagar går han inte upp ur sängen, han har glömt varför han en gång brukade göra det. Så jag har tvekat, tvekat om jag har vågat ge honom en del av min själ.

Men där, när jag läste orden han skrivit tvekade jag inte. I en gammal, sliten och brun soffa, levandes i en dimma, gav jag honom halva min själ i form av två ord, sekunden jag tryckte på skicka.
"kom hit."

bildkälla

Det är nästan så att man hör det om man är helt tyst. Tvivlet, hopplösheten, förvirringen som tar över våra gator. Den här tiden kommer varje år, och den här gången är det min tur. Valet, som egentligen inte är så stort, men som i min oerfarna kropp skapar skakande händer och oregelbundna hjärtslag. Valet är bara hundra poäng för att vi ska få nog poäng att söka vidare till universitet, men det känns så mycket mer. Det är vårat val, och blir det fel är det våran framtid som kan krossas likt en spegel. En dag står vi där och river oss själva över hjärtat för att vi aldrig läste matte c bara för att vi aldrig trodde att livet skulle gå den vägen. När vi går i högstadiet vill vi ha mer rättigheter och mer ansvar, men nu när vi står här ensamma med alla de förtroendena vill vi bara lägga oss ner på golvet och ligga där tills vi blir ett med marken.

Den sjunde februari ska jag ha valt en kurs på hundra poäng. Det är nio dagar kvar. Imorgon blir det åtta.
Så var tyst för några sekunder, andas inte ens.
Hör du det?
Det du hör min vän, är ren rädsla.
För jag är rädd för att göra fel, så jävlar rädd.

bildkälla