(En årsresumé mest för mig själv, för att få till någon slags helhet. Kanske förstå något jag inte förstått tidigare, nu när de sista pusselbitarna börjar falla på plats.)

Januari
På nyår stod jag på stan med i princip alla i min lilla stad, men inte med den jag ville stå med. En förälskelse, kanske till och med en kärlek exploderade inom mig i samma takt som fyrverrkerierna lyste upp himlen med sina färger. På natten satt vi och skrev med varandra, vi startade det nya året tillsammans, och han sa orden vi aldrig vågat uttala förut. Men jag blev rädd, och efter ett år av ältande vet jag att jag gjorde ett enormt misstag när jag sa att jag inte besvarade känslorna. Resten av månaden stirrade vi ner i golvet när vi vandrade i samma korridorer, eller egentligen vet jag inte var du tittade, jag fäste blicken i golvet i alla fall.

I januari startade jag min första tankeblogg som var lösenordsskyddad och bara för mig. En kväll tog jag mod till mig och slutade tillfälligt skydda min blogg och kommenterade en av mina skrivarförebilders blogg. När jag fick ett standardsvar som hon skickade till alla grät jag, det kändes som att jag satsat allt jag ägde och förlorat lika mycket. Jag kan inte riktigt beskriva varför jag kände så, jag fortsatte i alla fall att skriva.

Februari
Februari var en månad av sommardrömmar och känslan av att springa genom en mörk värld men aldrig komma fram. Det kan ha att göra med att jag inte visste vart jag skulle, men hopplösheten var total. Jag skrev säkert mer än tio texter för att försöka få fram känslan av att leva i en bubbla, men ingen lyckades beskriva precis. (det var mycket bearbetning av de texterna som resulerade i den här och den här förresten)

Jag var hemma hos min förälskelse som stod i sig fram till februari och tänkte att det fanns nytt hopp för oss, men plötsligt gjorde hans händer på mitt lår allt så fruktansvärt oromantiskt och alla drömmar om den sanna kärleken dränktes i avsky. Jag ritade likgiltigt hans hand om och om igen i matteboken dagen efter, har kvar matteboken och kan fortfarande känna lukten av ångesten jag kände den där måndagen i februari. (blev grunden till den här)

Mars
I mars höll hopplösheten i sig och jag skrev mer än någonsin tidigare. Mest om honom, att jag kanske överreagerat. Att jag nog visst gillar honom, för jag blev varm av att prata med honom och rodnade när han sa mitt namn. Jag var lite överallt den här månaden, träffade olika människor, gjorde nya misstag, gjorde gamla misstag. Jag hade en kär vän som jag höll ihop med mest hela tiden, vi satt tillsammans i hennes källare och hatade allt. Vi kände oss indie och unika när hon rökte i sin skinnjacka och jag hade hemmagjorda plektrumörhängen och spelade av strängar på min gitarr. Egentligen tror jag att båda överdrev, men det kändes bra att sitta där tillsammans. Hata världen tillsammans.

April
April gör för ont.