Som jag har längtat, år ut och år in, efter att hitta en bröstkorg att sova på och räkna dess hjärtslag då jag inte längre hittar mina egna. Jag väntade. Jag letade. Jag gav upp. Jag blundade. Jag öppnade ögonen. Jag fann honom.

Flickan på 163cm och blåmärken på knäna rev ner gallret som burade in hennes hjärta efter otaliga år av att bygga upp sitt försvar. Och lika snabbt som tårar börjar rinna sekunden man dragit sig undan var hon överväldigande och passionerat kär. Jag var kär, för första gången. Men glädjen över att äntligen få vara en del i det jag bara varit åskådare till gick över bara några månader efter att den bosatt sig i mitt sinne, för han tog med sig den lilla lycka jag hade lyckats hitta och lämnade mig ensam på mina tjugotre kvadratmeter för att aldrig komma tillbaka. Hade jag vetat att det var sista gången han skulle stänga min dörr bakom sig skulle jag sprungit efter och skrikit, bönat, bett och vädjat att han skulle hålla om mig en sista gång. Men jag var för bedövad av känslan av att något var fel, så jag hade redan lagt mig i sängen för att sova bort oron när jag hörde dörren smälla igen. En sista gång.

Jag skulle vilja göra den här känslan av min själ i ruiner inom mig till något vackert, något att dela med er. Ord som jag sedan kan gå tillbaka till och finna tröst i. Men det finns inget vackert i att bli lämnad. Det finns ingenting vackert i en gång besvarad kärlek som falnat. Och det finns ingenting jävla vackert i att år ut och år in vänta på någon att älska, för att sedan se den gå ut genom dörren, utan att ta kärleken med sig.

När började det? Frågar de, de som försöker hela min hjärna och själ genom att ställa diffusa frågor och hoppas på att mina svar ska läka mig själv. De menar när jag tog mitt första spadtag och började gräva upp min egen själ för att lämna ett tomt hål inom mig. Jag önskar att jag kunde svara snabbt och med det lugn som skrämmer dem in i märgen. Men frågan utlöser en snabbspolning av mitt liv, med en förhoppning om att vid något specifikt minne känna att "där, precis där började det" . Det, det som kröp in under min hud och sakta förgiftar mitt blod. Det som jag är rädd för en dag kommer att bli min död, trots att jag inte ens vet vad det är.

Började det när jag föddes med en sjukdom? Kanske var det förutbestämt att jag skulle bli en svag individ, och då den sjukdomen inte lyckades besegra mig kanske mitt straff blev att utplåna mig själv. Att motgång efter motgång skulle göra mig galen, tills jag själv avslutade allt. Då skulle ödet le genom ett norrsken och viska att den som skrattar bäst skrattar sist i kvällsbrisen.

Kanske började det när jag blev mobbad för hela min existens i första klass? Kanske repade jag mig aldrig, aldrig riktigt. Eller började det dagen jag med en ångestexplosion inom mig insåg att min mamma behandlat mig fel genom alla år? Att det kanske inte var mig det var fel på, att barn kanske får gråta och behöver kärlek. Kanske var det då något brast, vetskapen om min barndom som aldrig kommer tillbaka, och som jag spenderade i skam över att tro mig vara en så hemsk människa att inte ens min mamma ville veta av mig. Eller var det först när jag började hantera dessa känslor, skammen och dödslängtan med alkohol? Kanske är det först när man ger upp och låter berusningen ta över som man släpper in giftet i sitt blod på riktigt. Var det när jag brände och rispade min hud, när jag gick mot en buss en mörk natt, eller när jag slutade äta?

När började det? frågar de, och det enda jag kan göra är att le och sitta tyst, för de kommer ändå aldrig förståatt problemen de kallar för det, egentligen är jag.

bildkälla

Det finns något vi alla kämpar för varje dag, en kamp som nog är det närmsta vi kommer komma det som kallas livsglädje. Vi kämpar för att känna något. Vad som helst som gör att vi känner att vi lever, att vi finns, att vi fungerar. Oavsett om det är glädje, endorfinkick, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det enda som kan ge oss illusionen av att livet går framåt. Att vi trots allt vandrar längre och längre in i tunneln och faktiskt närmar oss slutet för varje steg, och inte att tunneln blev en sluten cirkel för flera år sedan. En tro på att det finns en början, en mellansträcka och ett slut, och inte bara en evighet av menlöst vandrande. Därför vill vi känna, för att något ska förändras i en värld där allt annat står stilla. Där en atom i universum fortfarande innehåller samma ämnen idag, som för en miljard år sedan, som för all framtid. En känsla av liv.

Det har gått tre dygn nu. Tre dygn av tystnad från honom som fick mig att känna mig mer levande än någonsin förut, på gott och på ont. Både då han försiktigt kysste mig i nacken när han trodde att jag redan sov, och då han med ett vandrande öga och lögner lyckades få mig att känna mig lika obetydlig som jorden under hans fötter. Det var sån han var. Sån han är. En som kunde få mig att lämna mitt eget skyddsnät för att få komma så nära honom som möjligt, och sedan lät mig falla handlöst innan han lyfte upp mig igen. Om och om igen. Ända tills han tagit alla mina känslor, det enda som får mig att fortsätta kämpa, och omvandlat dem till sina.

Det är nu jag skulle behöva bryta tystnaden med andetag av någon annan, men det kan jag inte göra förän jag börjar känna. För ni ser, det går inte att leva utan att känna känslor, och det går inte att känna utan att behöva påminas om mina känslor för honom. För de finns alltid där.

Alltid.

När jag har krypit ner i den alldeles för stora sängen och känner hur min hud bränns tänker jag på honom och den första natten vi spenderade ihop, den då han sa att min hud var det underbaraste han visste. Fryser jag känner jag längtan efter hans armar runt om mig och hur han trycker sig tätt tätt intill för att värma mig. Känns allt som vanligt ser jag för mig våra ständiga krig om täcket som pågick hela nätterna tills vi vaknade leendes av vår lilla lek. Vad jag än känner, oavsett om det är glädje, endorfinkickar, hat, dödslängtan, gåshud, stolthet, avsky eller kärlek så är det det som påminner mig om att livet går framåt för honom, medan jag bara springer runt i den labyrint där vi hamnar, vi som inte vågar leva.

bildkälla