Vintern smakar olika varje år. För två vintrar sedan smakade den alkohol och främmande läppar mot mina, och snöflingorna smälte inte mot min hud som de brukade då jag hade stängt av allt mänskligt och lika gärna kunde varit död. Alla känslor var bedövade för att slippa känna smärta, mina isblå irisar lyste i vintersolen men mina ögon var blinda, mina armar var förlamade förutom när jag dansade bort min existens till en pulserande bas i mörka kvarterslokaler. Vintern var kall, världens var kall och mitt hjärta var kallt som is. Förra vintern smakade den inget annat än uppstötningar och vatten. Jag var nästan död med en puls som i vanliga fall var snabb och pulserande som kollibrivingar, nu var nere på dödligt låga slag i takt med mina långsamma andetag. Jag drack vatten och väntade på att en dag somna bland snöflingorna som var lika kalla och vita som min hud, och sen aldrig vakna. Men det gjorde jag.

 

Den här vintern smakar skållande hett te mot nyvakna läppar och vinteräpplen från polen. Den smakar winston blue inne på min väns rum där allt luktar cigarettrök och den smakar lucky strike utanför den rosa klubben där man kramar folk man knappt känner och säger att de är så jävla bra. Den smakar linsgryta med allt man hittar i kylskåpet för att jag inte orkar gå den lilla biten till affären som jag sedan äter med halvkokt pasta för att jag alltid haft dåligt tålamod och de blir inte bättre av tankar som snurrar snabbare än ljusets hastighet. Den här vintern smakar ekologiskt rödvin som jag alltid dricker och får rödfärgade läppar av och sedan går ut och dansar i hopp om att någon ska ställa sig framför mig och säga att den är precis som jag. Den smakar kaffe från olika kaféer där man får gratis påfyllning så att man dricker tills man är helt skakig dit jag går med pojkar som vill lära känna mig bättre fast jag vet att de vill ha mig i sitt liv och jag vet att jag kommer att sluta höra av mig dagen efter. Den smakar fyra antidepressiva tabletter och ett rosa p-piller på morgonen och den smakar tre röda ångestdämpande tabletter på kvällen. Den smakar salt då jag gråter i panik och inte vet hur jag ska göra för att fortsätta andas och tårar rinner in i munnen fast jag bryr mig inte för de är inte tillräckligt många för att kunna dränka mig. Den smakar försvarets hudsalva mot torra och okyssta läppar och den smakar folköl direkt ur burken till middagen bara för att det är gott och för att jag kan.

 

Den här vintern smakar allt, men ändå alldeles för lite. 

Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Fast kanske har det att göra med att hösten har ersatt vår sommar, att parkbänken vi satt på nu är täckt av is och dammen där vi matade fåglar har frusit. Att jag då såg staden med bara ben och tunna klänningar medan jag nu ser den bakom en varm kappa och en tjock halsduk. Så kanske lägger jag in för mycket betydelse i stadens förändring, men för mig är det som att vi aldrig existerat i den här världen utan i en värld någon helt annanstans. Han sa faktiskt aldrig att vi skulle uppleva vintern tillsammans, och när jag var med honom tänkte jag nog aldrig heller så långt. Men han brukade säga att han aldrig höll ut en hel årstid innan han blev rädd och flydde, och kanske borde jag ha förstått. Men av allt han sa, så var det aldrig det värsta.

 

Jag brukade berätta om att jag var livrädd för vintern och att vattenångan som ryker ur munnen alltid kväver mig de iskalla dagarna. Så jag trodde nog att den varma luften han andades in i min mun när vi kysstes skulle fortsätta flöda även när November gripit sin likgiltiga hand runt min strupe. Men han sa en dag att hans luft hade inhalerats av en annan flicka under tiden jag suttit hemma och trott att Juli var bara vår månad. Vår och framtidens. Och trots att jag efter många obesvarade sms om förlåtelse förlät honom, så var de orden aldrig de värsta han sa. 

 

Staden ser annorlunda ut nu när jag ser den utan honom vid min sida. Nu när minnesbilder av honom spelas upp på alla de platser vi var på, men allt utom honom har förändrats. Det har tagit mig ända fram till November att inse att jag saknar honom i allt jag gör, och att jag skulle krossa all is som täcker dammen om dyka ner i det iskalla vattnet om det skulle betyda att jag fick honom tillbaka. Att jag skulle få andas in ett endaste andetag av hans varma luft. Jag går nog egentligen och väntar på att våren ska komma, och att han då plötsligt ska stå där i solen precis som han gjorde i Maj. Le sådär kisande och säga att nu har tiden kommit. För en regnig Septemberdag sa han med svag röst att det kan inte går just nu, men att han hoppas av hela sitt hjärta att någon dag, när allt inte är så trasigt, kan det bli vi igen. Så jag går runt i en vinterstad med honom i mina tankar och väntar på att den dagen ska komma, fast jag innerst inne också förstår att den inte kommer att göra det. Så av allt var nog det, det värsta han någonsin sa. 

 

 

När jag tänker tillbaka på första dagen i skolan kan jag se dig gå intill mig, som en skugga av någon som aldrig fanns, och nervöst rätta till din tröja precis som jag och alla andra barn gjorde. Kisa ut över den soliga skolgården och inse att där ska du spendera dina närmsta nio år. Väl inne i vardagen och i klassrummet börjar min syn av dig bli suddigare, för det är där jag aldrig kommer att få veta åt vilket håll du skulle gå. Om du skulle sitta längst fram intill de finklädda människorna med nedlåtande blickar och målade naglar, eller kanske skulle du sitta bland de som satt precis bakom och beundrade deras kläder och tänkte att de skulle kunna göra vad som helst för att sitta där på främsta raden med dem. Men du skulle nog aldrig satt dig längst bak med mig och stirrat ner i bänken för att finnas så lite som möjligt, så pass lite att det inte fanns något att anmärka på. Kanske fanns jag lika lite som du gör nu när jag sätt där längst bak, och räknade minuter tills skolåren var över.

 

Jag kan se dig spela fotboll, le på gruppbilderna, bli inbjuden till födelsedagskalasen, sjunga solo på skolavslutningar och gå hem med dina vänner efter skolan och dricka saft medans ni fnissande viskar hemligheter till varandra. Allt det där jag aldrig gjorde, allt det där som oroade mina föräldrar. Som nog fick dem att skämmas. Och jag hatade mig själv för att jag var en besvikelse, en förlorare, och jag hatade dem för att de födde mig. För de tänkte nog ofta på dig, på hur du skulle varit en vinnare och inte som mig. Hur allt kunde varit annorlunda. 

 

Sedan rusade åren förbi, fulla av skam över att finnas och en längtan efter att få försvinna. Nu står jag här arton år senare och jag tänker fortfarande på dig. På vart du hade varit nu, om våra föräldrar fortfarande hade älskat dig lika gränslöst som när du var nyfödd, och inte tagit avstånd som de gjort med mig. Troligtvis hade du varit omringad av kärlek och uppskattat livet i alla fall nästan varje dag. Och det är här jag har syndat. För du fick aldrig chansen att leva det liv som du och våra föräldrar förtjänar, för nu blev det jag som föddes. Och jag vill bara be om ursäkt för att jag slösar bort livet jag vann med att önska att jag var död, det är inte rättvist mot dig, men jag är fast här. Vi kommer aldrig att ses, för på grund av mig har du aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Det är nog den enda likheten mellan oss, för kollar man noga kan man nästan se, att jag finns nog inte heller.