Minns du hösten? Det var första gången vi sågs. Det var september som nu, fast vindarna kändes ljummare mot min kind än i år. Fast allt kändes varmare då, det är i alla fall så jag minns det. Jag tror egentligen att jag frös mer då, att jag spätt ut mitt blod med smutsigt vatten som frös till is i mina ådror. Jag slutade ta bussen och gick istället och sparkade gula löv på asfalten där jag gick från sällskap till sällskap. Från alkoholhalter till ansvar, från vänner till älskare. Jag gömde mig i en för stor brun vindjacka mot de ljumma vindarna, men du såg mig, minns du? Det var höst och jag höll på att förlora mig själv bland de frostbitna löven, och kanske hade jag inte behövt göra det om jag hade låtit dina utandningar bli mina ljumma vindar istället, när vinterns bitande kyla tog över.

 

Minns du vintern? Det gör inte jag. Det var en vinter utan stjärnklara nätter, en vinter utan norrsken. Vad du gjorde under de insnöade eller de skimmrande vita dagarna vet jag inte, inte heller de mörka nätterna med frosttäckta sovrumsfönster och kyligt knarrande trägolv. Du hade börjat höra saker om mig, hur jag försökte få isen i min kropp att smälta genom alkohol och kroppskontakt på kvava dansgolv. Allt du hörde stämde inte, för varken hembränt äppelvin eller brännande hud lyckades tina mig tillräckligt för att jag skulle orka stå upp. Så mest låg jag med huvudet under täcket och väntade på att syret skulle ta slut, medan miljoner snökristaller glittrade utanför och speglades i dina ögon medan du gjorde allt jag inte vet om.

 

Minns du när våren kom? När jag sakta började komma tillbaka, men det var något i mig som inte riktigt töade fram. Trots tussilago och fräknar utomhus höll jag mig inne, gick mellan skolbiblioteket och mina lektioner ensam med ett krampaktigt tag om mina böcker. Det var dina egna ord, där du satt bland dina vänner i solen och följde mig med blicken. Den bleka flickan med trötta ögon som utan ett ord lämnade sina vänner för att sitta i bibliotekets tysta hörn och tomt stirra ut genom fönstret. Men även jag började sakta blomstra i takt med krokusarna och vitsipporna, och en kväll på en äng började vi prata om trasiga själar och hur vintern skulle bli vår död. Men snart var det sommar, och kanske var jag tillräkligt levande för att kunna vara trasig med någon. Någon som dig.

 

Minns du sommaren? Vår sommar. Då vi balanserade på parkbänkar, somnade framför filmer, hoppade ut genom fönstret och spelade gitarr i gräset, satt vid dammen och åt jordgubbar medan vi pratade om hur vi hatade kärleken. Hur du en kväll tittade mig i ögonen längre än vanligt och sedan berättade att du aldrig känt så förut, och att det var så fel fel fel då vi lovat varandra att inte förstöra det här med kärlek. För ingen av oss klarade av att bli trasigare än vi redan var, och kärleken är hänsynslös och brutal. Men jag tror att vi båda i det tysta kände oss varmare än vi gjort på flera år. Det var sol ute sista gången du gick ut genom min ytterdörr, men jag kände redan hur höstvindarna började blåsa. Kanske hade du också känt det, tänkt att det är smartare att vara själv då ett fruset hjärta ändå inte känner något.

 

Minns du i fjol? Det var ett år sedan vi sågs för första gången, bland de ljumma höstvindarna som egentligen var kalla. Kanske tinar vi fram till våren igen, eller så var den här tiden all vi fick. Men sov din vintersömn i ro min vän, för hur kallt det än verkar så varar inte vintern för alltid. Och kom ihåg, tillsammans kan vi göra varenda årstid till vår.

 

Min kära, chansa. Våga.

Försök. Och om du trillar, så res dig.

Släng dig mot mig.

Jag fångar dig, jag lovar. 

Jag kallar dig inte min kära så att du kommer nära.

Närmre.(fast aldrig nära nog)

För att sedan lura dig att falla handlöst utför ett stup.

Jag vill bara ha dig min kära.

Här, bredvid.

Andas in mina utandningar.

Jag behöver dina andetag,

precis som förut. 

Men det räcker inte med koldioxid,

det räcker inte med syre.

Du måste chansa, min kära. 

Våga lita på att mina läppar mot din halsgrop,

är mitt sigill och mitt löfte.

Att hundradelen du slängt dig ut i luften,

och sagt att du vill bli min kära,

är jag din. 

För jag behöver mer än din värme,

mer än din doft som berusar mig.

Jag behöver att du säger,

Inte viska det. Inte skriva det.

Våga. Försök.

Och om du stammar, försök igen.

Släng dig mot mig, och jag är din kära

för alltid,  min kära. 

Jag gick hem med en rosa himmel skymtandes mellan molnen i de sista minutrarna av skymningen. Ljuset från himlen lyste upp den tunna vattenångan som varje andetag framkallade, och jag drog åt min slitna grå halsduk runt halsen och försökte värma mina händer i fickorna. En ölflaska från någons undanflykt från verkligheten låg i en rabatt och jag såg hur iskristaller täckte glaset och insåg att nu är frosten här. I rabatten växte nyponrosenbuskar vars blad börjat gulna och falla av, men där bland allt det vissna stack en mörkrosa ynklig rosenblomma fram som inte ens hunnit slå ut riktigt än. Och sekunden senare stod jag där i rabatten med rosentaggar in i benen, rispandes mot armarna och stickandes i fingrarna så att bloddroppar sakta visade sig, och plockade den sista blommande rosen. När jag kommit hem och satt blomman i vatten hörde jag mig själv berätta om hur jag räddat den sista rosen från att frysa ihjäl inatt, men innerst inne visste jag att jag bara hade räddat mig själv från att släppa in vintern i mitt rum. För jag kommer att frysa hjäl med rosen, det gör jag varje vinter. Sedan stängde jag fönstret vars kalla vindar fick min hud att knottra sig, och vaggades till sömns av doften av årets sista nyponros vars närvaro fick mig att överleva ännu en höstnatt.

Kära morfar, du vet om att jag tänker på dig va? Väldigt mycket. Det tog några månader för mig, men det går bättre nu. I början tror jag att jag mest ville glömma att du inte fanns kvar, för det var lättare att inte tänka på det än att faktiskt inse att du aldrig kommer att sitta i din favoritfotölj någonsin igen. Då hade jag behövt sörja, men jag orkade inte. Det är ingen ursäkt till att jag inte tänkte på dig när jag borde gjort det som mest, men det är den enda anledning jag har. Jag klarade inte mer sorg eller hopplöshet, jag var nära kanten redan som det var. En liten tår till hade knuffat mig utför stupet, och mormor, mamma och mina syskon behövde mig. Så jag kunde inte förvinna riktigt än. 

 

Minns du att jag besökte dig i princip varje dag sista halvåret? Tröstade mormor under lunchrasterna, gav dig en kram innan du somnade om efter skolan och lät mamma gråta ut mot min axel om kvällarna. Jag såg ditt förfall, hur sjukdomen tog över dig mer och mer och lämnade mindre av min fantastiska morfar varje dag. Jag mådde inte bra. Jag hade slutat äta, slutat vilja leva och helt enkelt slutat försöka. Och ibland om nätterna, när min kropp gjorde så ont att jag bara ville försvinna och mitt sinne var så nära explotion som det bara kunde ville jag ringa dig. Ringa dig och berätta, kanske skrika, åt dig att jag inte ville att du skulle dö. För jag sa det aldrig till dig, sånt får man inte säga. Men jag ville så förtvivlat gärna att du skulle klara dig, låta mig gå istället. Jag ville inte se dig dö utan att kunna göra något, jag ville inte se livet rinna ur dina ögon. För du ville ju leva, du ville ju så gärna leva. Och samtidigt som jag såg dig motstridigt försvinna försökte jag dag för dag försvinna själv, för jag ville ju så gärna dö.

 

Jag besökte dig under din dödsvaka, kramade om dig och viskade hejdå. På vägen hem kunde jag inte tänka på något annat än att jag var så hungrig, efter månader utan mat i kombination med månader av rädsla för din död slog det bara över mig. Och jag grät, och skämdes så förbannat mycket för att säga något om hungern inom mig. Jag förtjänade ju inte mat. Och det var nog efter telefonsamtalet en halvtimme senare om att du nu hade tagit ditt sista andetag som jag slutade tänka på dig. Det gjorde för ont. På din begravning grät jag av en sorg som inte går att beskriva, men jag räknade samtidigt kalorier i huvudet. På begravningskaffet bjöd jag bort min mat, och sen sov jag tills alla släktingar åkt hem. Och jag är så himla ledsen för det morfar, jag är så himla ledsen att jag inte tog tillfället i akt och levde bland mina, våra, nära och kära när jag faktiskt hade chansen. Men jag mådde dåligt, fast det visste du ju redan. Du var en av de första som sa det, under den minut du satt vid matbordet och tog din medicin innan du inte orkade sitta mer såg du att jag hade förändrats, medan alla andra stirrade in i väggen och låtsades som att jag åt och var lycklig. Och jag är så tacksam för det morfar, för allt du gjort för mig. Jag ville bara säga förlåt på riktigt, för även om det tog mig några månader, så minns jag dig klart nu. Och en av anledningarna till att jag fortfarande lever och inte lämnat din och min familj bakom mig, är för att du visade mig att kärleken man fick och känner för en person inte dör, bara för att personen i sig gör det. Jag saknar dig morfar. /AM

Man glömmer så lätt och så fort. Glömmer bort allt om empirisk kunskap sekunden augusti övergår i september, eller solnedgång byts ut av soluppgång. Det sägs att vi lär oss av våra misstag, men för att lära sig kräver det att man försöker igen, och igen, och igen ända tills läxan är lärd och resultatet är ett faktum. Men vad händer om resultatet aldrig går från negativt till positivt? Jo, då glömmer man för att få fortsätta försöka några gånger till, för att inte tappa hoppet. Förtränger att sina förfäder svävar runt bland nebulosor och skakar på huvudet över att man aldrig lär sig. För man glömmer så lätt och så fort att förra gången stenades mitt hjärta till aska av honom och henne, att jag spydde av längtan och höll på att kvävas av ensamheten i min bröstkorg. Att jag ristade in min obesvarades kärleks namn med naglarna på sänggaveln och drunknade samtidigt av tanken på att hans naglar inte blödde av längtan till mig. 

 

Men smärtan går över efter kyssar på andra pojkar vars händer känns annorlunda mot ens revben, det tar tid, men det är som en molande huvudvärk som man plötsligt inser inte längre är kvar. Då kommer det, slaget mot huvudet som ger en minnesförlust. Som att vakna upp ur en dröm men inte minnas en sekund av mardrömmen som utspelat sig bland sina nervtrådar och hjärnceller. Man börjar längta, sträcka sig efter, önska, söka, drömma om att hitta en pojke. Naivt och innerligt önskande. För jag håller ju på att kvävas, drunka, blöda ihjäl och spy galla av en ensamhet jag inte längre vet var den kommer ifrån. "Jag måste lagas", sa jag till mig själv i augusti, och nu i september blir jag galen av längtan och känslor för ännu en brunhårig pojke, som jag och förfäderna vet kommer att ha slagit sönder mitt nylagade hjärta innan månaden är slut. Men man glömmer så lätt och så fort, att vissa misstag inte går att laga.