Han sover intill mig. Andas tungt.

Jag andas snabbt. Kan inte blunda 

Vill ut genom fönstret. Ner på golvet. Ut i trapphuset,

eller ligga på köksgolvet bland tappade teblad.

Men jag vill ändå ligga nära. Så nära det går, med ansiktet mot hans kalla axel.

Förundrad över hur snabbt han kan somna, 

släppa allt vi sa, där båda sa förlåt, men båda tänkte mer än vi sa. Det var tyst innan han somnade. 

Vi är aldrig tysta.

Han älskar att viska fina ord och komma nära, så nära det går på morgonen. 

Jag vill kyssa hans rygg och dra handen genom hans hår på natten. 

Imorgon när vi vaknar är allt som förut, och vi viskar fina ord innan vi möter en dag till. 

Jag kysser hans rygg, men han sover. 

Jag drar handen genom hans hår, men han sover. 

Vi ligger rygg mot rygg.

Jag är vaken. 

Han sover. 

Att kunna sammanfatta vad som har hänt kommer att ta tid. Men det viktigaste är att jag träffade en pojke med svart lockigt hår som verkade vara stjärnbilden jag letat efter när det har varit molnigt. Jag har skrivit om honom i (för lätt),

 

 

Jag var naiv. Trodde att jag skulle kunna glömma hans lockiga hår, men livet är inte så enkelt. Sex månader senare var det molnigare än någonsin och jag insåg att jag var en av alla de flickor som skulle göra allt för honom men han skulle ta allt från mig. Att ge ett hjärta och få det tillbaka i sprickor drev mig till botten. Vad gör man när textillimmet man har hemma inte funkar? Försöker glömma att han någonsin fanns och byta ut mot pojkar som inte ens visste vad stjärnbilder var, jag som alltid älskat orions bälte. I några dagar efter att jag ringde på vår sexmånaders-dag klockan 07.02 och sa "du krossade mig", trodde jag att jag låtit min enda chans till kärlek flyga iväg i en luftballong som jag inte hann i tid för att åka med. Hjärtat lagade sig själv snabbt denna gång och jag var arg. Arg på allt han hade fått mig och känna och ångrade våra ynka, men smärtsamma, hundraåttio dagar. 

 

Han skrev igen någon månad senare och bad om ursäkt, och där och då lämnade jag honom i mina tankar. En gång för alla. Två månader senare hittade jag mitt aldeles egna orions bälte, men han är för bra för att prata om i samma stycke som den som flög iväg i luftballongen. Hans namn förtjänar att skrikas ut i luften varje dag.

 

Min kära A.

 

Att komma tillbaka. Att nu, när jag snart börjar på mitt tjugoandra år i livet, läsa om mitt eget liv. Igår kunde jag inte somna. Låg och vände och vred, men tyst, så att han med det bruna håret intill mig inte skulle vakna. Jag sover inte nu för tiden, sömnen försvann när ångesten kom tillbaka. Ni som har läst genom åren, ni som inte läser här längre, såg mig nog som en tonåring med ett bräckligt hjärta och en romantiserad bild av mina camel blue. När jag ser tillbaka så ser jag demonerna. Det låter väldigt löjligt, och det är nog därför jag inte pratar om dem. Därför jag inte erkänner att de är tillbaka. Därför de får skrika tyst i mitt huvud när jag ligger på badrumsgolvet och biter i min handduk för att inte släppa fram skriken. 

Det är lätt att vara en tonåring som har det svårt. Du får skrika, dränka sorger, krossa hjärtan, prata om ditt krossade hjärta i badkar på fester. Men det är svårt att börja bli vuxen och få tillbaka samma känslor, men inte kunna explodera i en snödriva utanför soprummet i kvarteret som gud glömde. 

 

Det är svårt att skriva om, då orden jag skriver kommer att skrattas bort och bemötas med att det är dags att växa upp. När någon säger så, så skäms jag. Jag tänker på hur det kalla badrumsgolvet känns mot min hud. Jag tänker på hur ensamt det är att ligga vaken om nätterna. Jag tänker på hur min gitarr står ostämd för att om jag börjar spela igen så kommer jag att bryta ihop. För jag borde växa upp, klippa sönder demonerna som en pappers-snöflinga och låta dem flyta iväg. Men golvet är mitt hem nu. 

 

Innan jag fortsätter att berätta om vad som har hänt sedan sist, för att en dag i framtiden kanske kunna gå tillbaka hit och se vilken löjlig ungdom jag var, så vill jag berätta vad som upprepas i mitt huvud när jag ligger där på golvet.

 

Om jag en dag inte orkar mer ska jag skjuta mig i huvudet, för då krossas demonerna med mig. En dag kanske jag romantiserar detta.