(sex dagar sedan)
Imorgon är det en vecka sedan det hände. Sex dagar av oroliga blickar och oroliga ord har passerat. Även sex dagar av att leva två liv, ett liv som är precis som det var för sju dagar sedan och ett orolig liv här hemma. Jag gillar inget av liven.
Imorgon är det en vecka sedan ångesten tog över mig, och jag skrek, jag grät, jag försökte fly från min kropp, jag slängde mig i väggen och kunde inte andas. Jag fick ingen luft. ingen. alls. Han skrek högt mitt namn, min far, och höll mig stilla. Jag avslöjade allt, sa vartenda ord som fanns i mitt huvud. Inte till dem, jag sa det högt för mig själv, rabblade och upprepade mig, sa varje ord på olika sätt som för att försöka hitta någon liten lösning, något liv i dem. Min far tittade på mig och han såg rädd ut för första gången i mitt liv. Han var rädd. Rädd för orden som slog sig ur min mun och rädd för att han inte visste vad han skulle göra.
Men vet ni?
För första gången i mitt liv var jag inte rädd, för nu hade jag inget mer att dölja. Jag behövde inte spänna munnen för att hålla inne skriken, jag kunde låta klumpen i bröstkorgen sakta rinna ut genom mina ögon, tår för tår. Så trots att jag inte kunde andas och världen blev suddigare och suddigare kändes det som att det här var första gången jag kände ren luft i mina lungor. Inte den ångestdränkta, svarta och skamfulla luften jag alltid andas. Men jag gillar ingen av de två liven jag lever, jag vill leva ett liv som det för sju dagar sedan bara med kapaciteten att andas ren luft.
Imorgon är det en vecka sedan jag började något stort. För åtta dagar sedan började jag kampen mot ett annat liv, mitt liv.
bildkälla
Imorgon är det en vecka sedan ångesten tog över mig, och jag skrek, jag grät, jag försökte fly från min kropp, jag slängde mig i väggen och kunde inte andas. Jag fick ingen luft. ingen. alls. Han skrek högt mitt namn, min far, och höll mig stilla. Jag avslöjade allt, sa vartenda ord som fanns i mitt huvud. Inte till dem, jag sa det högt för mig själv, rabblade och upprepade mig, sa varje ord på olika sätt som för att försöka hitta någon liten lösning, något liv i dem. Min far tittade på mig och han såg rädd ut för första gången i mitt liv. Han var rädd. Rädd för orden som slog sig ur min mun och rädd för att han inte visste vad han skulle göra.
Men vet ni?
För första gången i mitt liv var jag inte rädd, för nu hade jag inget mer att dölja. Jag behövde inte spänna munnen för att hålla inne skriken, jag kunde låta klumpen i bröstkorgen sakta rinna ut genom mina ögon, tår för tår. Så trots att jag inte kunde andas och världen blev suddigare och suddigare kändes det som att det här var första gången jag kände ren luft i mina lungor. Inte den ångestdränkta, svarta och skamfulla luften jag alltid andas. Men jag gillar ingen av de två liven jag lever, jag vill leva ett liv som det för sju dagar sedan bara med kapaciteten att andas ren luft.
Imorgon är det en vecka sedan jag började något stort. För åtta dagar sedan började jag kampen mot ett annat liv, mitt liv.
bildkälla
(ge mig liv)
Ge mig ett mirakel,
känslan av att vara villig att sluta andas.
För vet du?
Det som gör livet värt att leva,
är sakerna värda att dö för.
bildkälla
känslan av att vara villig att sluta andas.
För vet du?
Det som gör livet värt att leva,
är sakerna värda att dö för.
bildkälla
(det är vinter igen)
Nu ligger jag här igen, precis som jag gör vartenda år när snön tyst börjar falla mot marken. Liggandes i någon slags fosterställning instängd i mitt eget medvetande, som att det är en transparent vägg mellan mig och alla andra. Jag ser era munnar röra sig men jag förstår inte. Jag vill förstå, försöker lyssna, tyda läpparna men får inte fram någora ord. Jag ser hur alla rynkar på ögonbrynen åt min oförstående min och sedan går därifrån, så jag ligger ensam kvar. Ligger där igen, med bara mina tomma tankar och snön som singlar ner mot marken och sakta täcker över mig med frusna små iskristaller. Precis som varje år.
bildkälla
bildkälla
(för oss andra)
Det är mörkt nu. Allt är mörkt. Så mörkt att dunklet äter upp allt stjärnljus som kämpar förjäves för ett nå fram till oss. Till oss som tvingas leva i denna svarta värld, till oss som oavsett vilka tjusiga ord man försöker använda inte längre orkar slåss för att ta sig ut ur det här fängelset. Det här mörkret. Det har inte alltid varit mörkt, ingen föds i mörker. Det smyger sig sakta på, sprider sig som en epedemi i luften och förblindar oss för allt det vackra som faktiskt finns om man letar tillräckligt noga.
Jag saknar stjärnorna.
De som alltid fanns där som ett hopp om att än är jag inte helt blind. Något att hålla fast vid när man tappat bort sig totalt i vår mörklagda värld. Vet du vad som är mest outhärdligt? Att vissa ser. Stjärnorna har inte slocknat för alla, det finns fortfarande dem som lever i en värld med färger och brinnande gasklot långt ute i universum. De lyser för de som hittat sin mening i livet, upptäckt vem de är, vad de brinner för, hittat kärleken. För oss andra som inatt satt på en buss och insåg att de inte minns vad de lever för, inte har den minsta aning vem de är eller vad de vill ha är det mörkt. För flickan med det blonda håret som till slut vann tävlingen om honom som jag lagt ner mitt hjärta och själ i är det ljust, för henne lyser stjärnorna. För oss andra är himlen svart. Allt är mörkt.
bildkälla
Jag saknar stjärnorna.
De som alltid fanns där som ett hopp om att än är jag inte helt blind. Något att hålla fast vid när man tappat bort sig totalt i vår mörklagda värld. Vet du vad som är mest outhärdligt? Att vissa ser. Stjärnorna har inte slocknat för alla, det finns fortfarande dem som lever i en värld med färger och brinnande gasklot långt ute i universum. De lyser för de som hittat sin mening i livet, upptäckt vem de är, vad de brinner för, hittat kärleken. För oss andra som inatt satt på en buss och insåg att de inte minns vad de lever för, inte har den minsta aning vem de är eller vad de vill ha är det mörkt. För flickan med det blonda håret som till slut vann tävlingen om honom som jag lagt ner mitt hjärta och själ i är det ljust, för henne lyser stjärnorna. För oss andra är himlen svart. Allt är mörkt.
bildkälla
(världen snurrar hela tiden)
Han sa till mig att han inte mindes senast han hört sitt hjärta slå, senast han suttit stilla länge nog för att hinna höra det rytmiska dunkandet.
Hela hans liv hade han blivit tillsagd, nästan beordad, att fånga dagen och leva varje dag som att den var hans sista.
Men när äventyr gömmer sig bakom varje hörn,
och man går på dem bara för att man är rädd att det är sitt sista hinner man inte höra de pulserande slagen, och då min vän, hör man inte när hjärtat håller på att slutar slå.
Det var det som hände honom under tiden han var besatt av deras rädsla för tiden. Det var det som förstörde honom. Det var dom som förstörde honom.
bildkälla
Hela hans liv hade han blivit tillsagd, nästan beordad, att fånga dagen och leva varje dag som att den var hans sista.
Men när äventyr gömmer sig bakom varje hörn,
och man går på dem bara för att man är rädd att det är sitt sista hinner man inte höra de pulserande slagen, och då min vän, hör man inte när hjärtat håller på att slutar slå.
Det var det som hände honom under tiden han var besatt av deras rädsla för tiden. Det var det som förstörde honom. Det var dom som förstörde honom.
bildkälla
(så mycket att berätta)
Jag vet att jag borde skriva, jag vet att jag vill skriva och att jag har saker att skriva om, men orden fastnar inte. Inte ens när jag försöker få ner dem på papper där orden brukar flöda ohejdat. Jag har fler än tjugo utkast till små berättelser, tankar, meningar, enstaka ord och ibland bara mellanslag, men alla är oavslutade.
Det händer mycket just nu, jag är mitt i den där berg-och-dal-banan som så många beskriver sitt liv som, men jag är både högst upp och längst ner samtidigt. Ni vet alla visa människor som vandrat på vår jord genom tiderna som pratat om smärtan kärleken orsakar? Vartenda ord är sant. Jag känner mig så barnslig och enfaldig som alltid himlat med ögonen när jag hört deras ord om och om igen, för det stämmer verkligen. Det är nog så jag skulle beskriva kärleken, som en berg-och-dal-bana där man är högst upp och längst ner samtidigt.
Jag har så mycket att berätta. Så mycket som har hänt och så många tankar jag måste få ut innan jag exploderar, men än så länge nöjer jag mig med den här berättesen om flickan som är så kär att hon inte ens kan skriva utan att det blir hans namn och vet att hennes visdomsord kommer få någon att himla med ögonen, men det är smällar man får ta när man har så mycket att berätta, så mycket.
bildkälla
Det händer mycket just nu, jag är mitt i den där berg-och-dal-banan som så många beskriver sitt liv som, men jag är både högst upp och längst ner samtidigt. Ni vet alla visa människor som vandrat på vår jord genom tiderna som pratat om smärtan kärleken orsakar? Vartenda ord är sant. Jag känner mig så barnslig och enfaldig som alltid himlat med ögonen när jag hört deras ord om och om igen, för det stämmer verkligen. Det är nog så jag skulle beskriva kärleken, som en berg-och-dal-bana där man är högst upp och längst ner samtidigt.
Jag har så mycket att berätta. Så mycket som har hänt och så många tankar jag måste få ut innan jag exploderar, men än så länge nöjer jag mig med den här berättesen om flickan som är så kär att hon inte ens kan skriva utan att det blir hans namn och vet att hennes visdomsord kommer få någon att himla med ögonen, men det är smällar man får ta när man har så mycket att berätta, så mycket.
bildkälla
