Det var helt tyst. Hela jag var tyst och tom. Jag kände bara hur jag borde gråta men jag ville inte, jag klarade inte av det. Så jag satte den här låten på repeat och dansade. Bara blundade och dansade tills kroppen inte orkade längre. Då lade jag mig ner på golvet och andades andfått i takt till musiken. Smärtan kommer att komma imorgon, det vet jag, men ikväll överlevde jag, tänkte jag och log.
Då började refrängen igen och jag ställde mig upp med min sista energi och började röra mig till takten som dunkade på högsta volym och tänkte att hjärtat får brista imorgon,
ikväll ska jag dansa.

bildkälla

Jag fick ett sms igår natt, jag vaknade till och kollade yrvaket på meddelandet som dykt upp på mig gamla nokia.
Jag saknar dig, tänker på dig varje dag,
stod det och var från en gammal vän. En sådan man gick hem till efter skolan och drack saft och fnittrade med, en sån man var så mycket mer att alla band ihop våra namn till ett. Men som en väldigt vis kvinna jag träffade en gång sa, tonåren är helvetet på jorden, så brast mycket och på något sätt började vi glida ifrån varandra. Det händer alla, det är livets gång, var allt vi sa till varandra och tänkte att det här var början ett nytt och ännu ljusare kapitel i våra liv. Men när hela ens liv plötsligt rämnar i frånvaro av ens allra käraste vän förändras man, man stiger in i ett mörker som man aldrig riktigt väntat sig. Man känner det som mest när man kommer hem till ett tomt hus och sätter sig vid det svarta bordet med tusen runda ringar av för varma tekoppar och dricker sin saft i tystnad, det är då känner man att man har förlorat något, en del av sig själv.

Därför visste jag inte vad jag ska svara på det korta meddelandet som hade betytt så enormt mycket för fem år sedan. För det är för sent för det här nu, det är för sent för förändring, övertalade jag mig själv och skickade ett kort svar innan jag somnade om.
jag saknar mig med, varje dag.

bildkälla

Filosoferna säger
jag känner, därför finns jag
och det var det hon hade levt efter hela sitt liv varenda gång existensångesten slog till. Då brukade hon sträcka ut sin hand mot en spegel och nudda sin spegelbild med fingertopparna, och så fort hon kände den kalla ytan mot sin hud och den intensiva känslan man bara kan få av att se sig själv så visste hon att hon fanns. Men inget av det här stämde längre, nu för tiden kände hon ingenting. Allt hon rörde vid kändes likadant och alla tankar gav upphov till samma likgiltighet.

Förutom när hon var med honom. Då blev universum begripligt, allt hon rörde i hade olika ytor och hon var säker på att hon fanns. Men så fort de inte var nära varandra så försvann hon in i sig själv, hon slutade finnas. Hon var bara kapabel att känna när han var vid hennes sida, när hon plötsligt existerade mer än någonsin.

Det var därför hon skrev om filosofernas visdomsord på sista sidan i matteboken,
jag finns, därför känner jag,
för hon kände bara när hon fanns, och hon fanns bara med honom.

bildkälla

Vi satt med varsin kanelbulle och försökte skriva på vårat arbete om den illegala svenska vapenhandeln, men vi fick liksom inget gjort. Vi satt bara där och log. Fånlog till och med, sådär töntigt som i filmerna. Så fort någon sa något så log vi ännu mer. Så mycket att det nästan var svårt att få fram ord, men ändå lyckades vi prata mer än vi någonsin gjort förut.
Ibland räcker det med att helt enkelt säga att vi bara satt och log mot varandra och att det kändes helt otroligt bra,
och ibland räcker det med tiden det tar att äta upp en kanelbulle för att inse att man äntligen har hittat så förbannat rätt.

bildkälla

Hur skulle kärleken kunna vara blind när jag kan se din blick rusa mot henne,
ivrigare än den någonsin gjorde mot mig?

Och hur skulle kärleken kunna vara allt vi behöver när jag fortfarande lever,
trots att jag varit ensam i femtusenniohundraåttiosex dagar?

Men speciellt, hur skulle kärleken kunna vara evig när oavsett hur många gånger vi sagt jag älskar dig,
kommer vi att dö ensamma?


bildkälla