Hur skulle kärleken kunna vara blind när jag kan se din blick rusa mot henne,
ivrigare än den någonsin gjorde mot mig?

Och hur skulle kärleken kunna vara allt vi behöver när jag fortfarande lever,
trots att jag varit ensam i femtusenniohundraåttiosex dagar?

Men speciellt, hur skulle kärleken kunna vara evig när oavsett hur många gånger vi sagt jag älskar dig,
kommer vi att dö ensamma?


bildkälla

Det här är allt jag har.
Det enda som vet något om mig,
om mitt liv.
Om allt jag döljer och stänger inne,
allt jag försöker förtränga.
För min första tanke i morse,
när jag vaknade för femtusenåttahundrafyrtionde gången,
var att det här är allt jag har.
Trots att jag är omringad av människor,
så kan jag inte prata med någon.
Så jag ler, låtsas, gömmer mig,
går hem med så många tankar att allt snurrar,
och sätter mig här.
Ibland lämnar jag dokumentet tomt,
oftast med bara fyra korta ord.
jag orkar inte mer
Så när jag vaknade i morse,
och insåg att det här är allt jag har,
bestämde jag mig för att skriva de fyra orden.
För innan jag skriver mer om kärleken,
som jag är livrädd för,
så förtjänar ni att läsa allt som varit skrivet,
men raderat i varje inlägg.
För det här är allt jag har.
Det här är allt jag är.


bildkälla
jag orkar inte mer

I alla filmer, i alla fall i sånna där tårdrypande, kärleksexploderande, dramatiktokiga, romantiska filmer som både får en att hoppas hoppas hoppas att det finns någon där ute och som får en att känna sig halvt spyfärdig, kommer de alltid för sent. Ibland timmar, ibland sekunder, ibland hjärtslag för sent. Den älskade har hunnit sätta sig på bussen och medan hjälten springer över parkeringen i regnet åker bussen iväg och hjälten står kvar och ser sin chans försvinna söderut. Ibland kommer dem precis i tid för att se hur lycklig den andra är själv, eller med någon ny, där den sitter på ett café med sitt svarta kaffe, och de bestämmer sig för att vända om i sista sekunden.

Så när jag ser de här filmerna så exploderar mitt hjärta lite, för oavsett vad pessimisterna säger så vet jag att jag inte har varit ensam,
ingen har bara hunnit fram.

bildkälla

Det är hårda tider för de som igår gick och la sig som vanliga, och vaknade upp som annorlunda. Svåra tider för de som lever på hoppet om solidaritet och godhet, och omänskliga tider för drömmarna som bara kan stå där och se sina bubblor spricka och gå upp i rök.
Men det är så det är att leva i landet lagom, där lycka är en illusion gömd bakom begäret av makt och glömd bakom kampen för friheten som vi förlorade, någonstans längs vägen.


bildkälla

Jag satte mig på en buss långt långt iväg idag, men jag gick av. Jag behöver något nytt, något helt och lyckligt. En ny stad hundra mil bort där ingen känner mig, varken den jag är eller den jag var. En stad där jag kan gå på trotoaren och sparka på de gula löven utan att möta någon jag en gång kände som tittar på mig med medlidande i blicken och frågar sig i det tysta vad som egentligen hände med mig, när jag blev så annorlunda. I en liten stad kan man aldrig börja om på nytt, för var gång man går utanför dörren snubblar man över högar av gamla känslor, konflikter och intriger som man försökt glömma. I min stad kan man inte gömma sig, det är ögon överallt. Vissa tittar förstående, andra nyfiket, men de flesta tittar dömande.
För människor är oförutsägbara, efter ett tag vet de lite för mycket, så man bestämmer sig för att hoppa på en buss och fly långt långt bort. Men plötsligt sitter man instängd i en buss med pojken med medlidande blick och medan man hoppar av inser man att man aldrig kommer att att kunna fly ifrån sitt förflutna, sina problem, sitt liv,
sin stad.

bildkälla

När du ser på mig, skrattar med mig eller uttalar mitt namn, då mår jag bra. så fruktansvärt, mirakulöst och fantastiskt bra. Men på natten ligger jag i timmar och ångrar att jag besvarat dina blickar och leenden, för jag vet egentligen att mina svar var menade till någon annan. Men sen gör du så jag mår sådär bra igen, sådär otroligt, sanslöst och magiskt bra.
Jag skäms, för jag förtjänar inte att må så där bra, förtjänar inte att ta del av din glädje. Skammen tynger i varje leende och får mig att alltid känna mig falsk, att må lite dåligt.
Så varje natt lovar jag mig att nu räcker det, jag ska sluta må sådär förunderligt, overkligt och makalöst dåligt.
Bara en dag till...


bildkälla

Jag hade fått utväxt, jag såg det tydligt på en bild som togs en regnig höstdag. Flera centimeter var det, centimeter av blont livligt hår hade smugit sig upp medan jag var upptagen av att aldrig stanna upp. De flesta jag känner tror att den här likgiltigt mörka färgen är min naturliga, och de som vet att det inte är sant är sådana jag lyckas stöta bort, de vet nog för mycket. Men det gick inte att dölja längre, att det mörka bara var två förpackningar hårfärg för femtiofem kronor styck som skulle bli min räddning från honom. Jag har intalat mig själv att jag bara ville ha en förändring, ville testa något nytt, något annorlunda. Men nog vet jag att det bara var för att glömma alla minnen av honom, visst vet jag det. Under lager av pigment skulle hans beröring ligga dold tills jag hade kraft att ta tag i det, tills tiden läkt mina sår.

Jag färgade om utväxten idag, i samma livlöst mörka färg som resten av håret. Det kostar miljoner tårar, känslor och hat för att komma över den man älskar,
men bara femtiofem kronor för att gömma honom.


bildkälla

Han förstod hur betydelsefull musik är när han under sina svåra tider nästan omärkbart hittade på anledningar för sig själv att inte lyssna på musik, han ville inte att musiken skulle se honom så svag.


bildkälla

(C, eftersom du inte har någon blogg: tusen tack för att du fortfarande är kvar fina du, du har en stor plats i mitt skrivarhjärta)

nattinsikt: jag rycker inte till när han loggar in på msn längre.




bildkälla

Tiden jag räknar ner till år efter år håller på att ta slut, jag har snart använt upp alla sekunder jag fått för den här gången. Det känns i luften varje gång jag går utanför dörren, hur kylan smyger sig på som för att visa att en förändring är på väg. Det är på sommaren man ska leva och samla minnen och det är precis det jag har gjort, men man räknar inte med allt som går snett när man sitter i början av sommaren och tänker att just den här ska bli den bästa någonsin. Det är så man överlever, man behöver ett mål att räkna ner till för att inte tappa hoppet. Man behöver vara naiv nog att tro att sommaren är ens fristad, då ens drömmar bli verklighet.

Min sommar har varit barfota fötter på stranden, hysteriska nattbad, solnedgångar och soluppgångar, musik, dans och glädje, hostattacker och feberhallucinationer, korta sommarflirtar, filosofiska och sömnlösa nätter, fler festivalband runt min vänstra handled, och en trängande känsla av att universum är för stort för mig. Det är de sakerna jag ska komma ihåg av min sjuttonde sommar och inte alla chanser jag bränt, alla sekunder jag slösat, alla fel ord som ekar eller alla gånger jag legat i sängen och skakat av hopplöshet.
Så än en gång startar jag om nedräkningen till nästa sommar, för jag tror att den kommer bli den bästa någonsin. (det måste jag tro)

bildkälla

Det var värme, trängsel och gemenskap i luften där vi stod, ren kärlek i atmosfären. Alla rörde sig i takt till rytmen som pulserade genom folkmassan och allas blickar var antingen fokuserade på det som hände på scenen, eller stirrandes upp mot den stjärnklara och oändliga himlen. Alla var vi där för att lyssna på orden om sjöngs fram av honom, passionen för budskapen var vår gemensamma nämnare. Och till de hypnotiserande slagen på trummorna ber han alla som förlorat någon att räcka upp handen, och plötsligt är det ett hav av händer som gungar i luften, som var och en hedrar våra saknade. Det är då jag inser att vi är de som blev kvar, och den meningen ekade i mitt huvud resten av konserten där jag stod bland dansande kroppar med trasiga själar.
Det är vi som blev kvar, det är vi som blev kvar.

bildkälla

Visst känns det i hjärtat, något slags vemod. Jag insåg det ikväll när jag såg ut genom samma fönster jag sett ut genom varje kväll medan åren gått, det slog mig helt plötsligt att vi är klara. Vi har precis avslutat vårt första kapitel i livet, det som handlade om äventyr, tuggummin för femtio öre, att våga klättra högst på taken i lekparken, drömmar om att en dag flyga iväg eller drömmar och längtan efter att få stanna kvar. De kallar det den lyckliga barndomen, men alla vi barn som sprang omkring på kvarteret på kvällarna och såg fyllegubben ligga stilla där på marken, eller vi som fick våra kojor nedbrända av en arg och ensam tonåring, vi visste hela tiden att vi inte var lyckliga. Vi pratade inte om de, vi stod där tysta och livrädda och tuggade på våra tuggummin i lekparken där vi hade våra liv. Men nu kollar jag ut över kvarteret som var våran värld, och ser några barn springa förbi på gatan, det är då jag inser att vårt kapitel är avslutat. Vi har blivit mannen på marken eller den uppgivna tonåringen och de här barnen är de nya äventyrarna, dömda till att bli vuxna någon gång i framtiden.
Vår tid, och vår barndom, är över. Och den kommer alltid att minnas med en bitter smak av övertuggat tuggummi på det högsta taket i lekparken, sekunderna innan vi trillade ner i det okända.

bildkälla

Dörren är stängd, lampan är släckt och det är helt tyst. Jag andas oregelbundet, lungorna fungerar inte. Varje sekund dyker en ny tanke upp, allt kommer till ytan nu, jag är för svag för att fortsätta hålla emot. För det är mycket som är slitet och förstört, och det får lungorna att dra ihop sig, får mig att kvävas. Jag försöker andas och kämpa emot paniken för jag vet att det här händer ibland, att det är priset jag får betala för att se så bekymmersfri ut i världens ögon. Men lungorna vägrar röra sig för de vet att nästa gång kommer det bli värre, sen ännu värre gången efter det. Värre tills jag dör. För i och med att jag bli äldre börjar jag sakta öppna ögonen. Jag ser att livet faktiskt är själviskt och att jag egentligen borde klara av det här själv. För alla måste andas själva och kan inte andas åt mig, jag måste laga lungorna själv.
Dörren är stängd, lampan är släckt och jag räknar de andetag jag aldrig lyckas ta,
men det är priset jag får betala för att växa upp.

bildkälla

De satt tysta. Det enda som hördes var ljudet av skedar som slog mot tallrikarna fyllda med sockerkaka, men ingen åt. De skar bara bitar som de antingen mosade sönder eller förde mot munnen, men la tillbaka biten på tallriken i sista sekunden. För första gången sedan hon satt sig ner lyfte hon blicken från tallriken och kollade på sina föräldrar, som båda såg väldigt gamla och slitna ut. Som att de åldrats tio år sedan igår. Hon visste att de desperat satt och försökte komma på något att säga, att hitta något ljus i situationen, för det är deras jobb som föräldrar att lösa det här. Säga något som får dem att skratta tillsammans och leva lyckliga för alltid. Men just nu fanns inget ljus, och de visste de allt för väl. Hennes pappa harklade sig och öppnade munnen för att bryta tystnaden, men ångrade sig och lyfte skeden med sockerkaka på och stoppade in den istället. Hennes mamma satt fortfarande och tittade ner i tallriken, men man såg i hennes ögon att hon inte ens såg kakan som låg där. När hennes pappa tuggat klart efter en evighets skramlande med skedar för att det inte skulle bli helt tyst sa han det alla säger i sånna här situationer, det enda man kan säga när man inte har något att säga.
Han har i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och fortsatte med
vi får se till att göra sista tiden så bra som möjligt, innan han reste sig upp och gick mot vardagsrummet. Hon hörde i bakgrunden hur tv:n sattes igång och såg hur hennes mamma ställde disken på diskbänken innan hon gick iväg till sovrummet och stängde dörren.

Hon satt ensam kvar och undrade hur hon borde reagera. Hur reagerar man när man precis fått reda på att en av personerna som man håller mest kär snart kommer att försvinna? Imorgon kanske hon kommer att gråta, och dagen efter det kanske hon kommer att bli arg, rasande och explodera. Men just nu kunde hon bara sitta här, och tänka på att det faktiskt inte är vi som bestämmer. Vi tror att vi har en egen vilja, att vi styr våra liv, men vi har ingen kontroll på sådant som faktiskt betyder något. En dag står man bara där med diagnosen cancer och ser alla planer man hade försvinna som det gjort för så många andra. Och då säger säger man det enda man kan säga, att han i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och det kanske stämmer, men alla vet att man aldrig kan leva länge nog.

bildkälla

Medan vi satt utanför tältet, som det hade tagit minst en timme att resa, och pratade om att friare än så här kommer vi aldrig bli, så skrattade du till. Du sa att alla myggor alltid ville bita just dig, och när du sa det stack det till i mitt hjärta. För jag tänkte på alla de hundratals gånger jag hört precis de orden yttras, för alla är övertygade om att myggorna är på dem mest, att de är lite mer speciella än alla andra.
Och det gör ont i mig, för jag tänker inte vara den som berättar för dig att du inte är så speciell och unik som du tror. Men någon dag kommer du själv att inse det, och den dagen kommer du inte att skratta som du gjorde den där sommarkvällen, då vi kände oss friare än någonsin förut.

bildkälla

Du sover i min famn, så liten och så oförstörd. Din värld är de fyra väggar vi bor emellan, och du har precis upplevt din första midsommar. Dina små fingrar har greppat mitt pekfinger och håller krampaktigt taget, så att jag inte kan lämna dig ensam i den stora världen. Jag önskar att jag bara kunde titta på ditt änglaliknande ansikte och höra dina djupa andetag och se fram emot din framtid. Längta tills jag ser hur du tar dina första steg eller säga ditt första ord, men jag är bara rädd. För varenda framsteg du gör tar dig lite närmare den brutala och kalla verkligheten. Verkligheten som drabbat oss alla, verkligheten som skrämmer mig mer än något annat. För jag vill inte att du också ska behöva uppleva ångesten efter första berusningen, äcklat behöva täcka ett helt papper i matteboken med blyertsbilder av hans hand som letar sig upp för ditt lår när du absolut inte är redo, eller behöva höra orden jag älskar dig inte längre och gråta i ett halvår. Jag vill inte att du ska bli som mig, snälla bli inte som mig. Men det spelar ingen roll att jag är rädd för jag kommer aldrig kunna hindra dig från att leva, så det ända jag kan göra är att vara den du kan falla tillbaka på när livet svikit dig.
Så min ögonsten, fortsätt att sova. Du är trygg i min famn och du behöver inte hålla min hand så hårt, för jag kommer aldrig att lämna dig som alla lämnade mig.
Jag kommer att vara här när du vaknar, jag lovar.

bildkälla

Jag kan inte gå vidare, jag tar mig ingen vart. Någon har limmat fast mig på jorden, i den här staden, i den här tiden, och jag bryter sakta ihop. Det är en oändlig cirkel, samma människor, samma förfall, samma bedrägeri om och om igen. För hur mycket jag än försöker röra mig står jag stilla, och mitt liv går bara runt och runt. Och så fort jag tror att jag rört mig framåt, om så bara någon millimeter, så visar det sig alltid att jag fortfarande snurrar,
jag har bara bytt håll.

bildkälla

Du kommer alltid vara maktlös,
livet är så ofattbart bräckligt.
Ett litet snesteg,
ett ögonblick av tvivel,
kan tillintetgöra allt.
Man håller andan,
hoppas att man klarar det.
Klarar framtiden.
Men kom ihåg, du blir aldrig osäkrare,
än i nästa andetag.
Och hur du än gör,
kommer någon att förlora
Frågan är om det är du eller de andra,
som kommer falla.

bildkälla

Plötsligt stod du bara där, du som hade varit borta från mina drömmar så länge. Sedan dagen jag lämnade dig (dagen då jag gjorde mitt livs största misstag) var du i mitt huvud varje natt, men en natt var du bara borta och i samma takt som ångern försvann, försvann även du.
Tills i natt.
Plötsligt stod du bara där vid vägkanten av den oändliga väg jag kört på i något som kändes som en evighet. Mina ögon mötte dina för en sekund där du stod med vinden i håret och kollade på mig med din blick. din jävla blick. Den som ser rakt igenom mig, letar sig in, för att hitta mig bakom alla ord och lögner. Jag fortsatte att köra och lämnade dig ensam vid vägen som om inget hade hänt, och du var bara tillbaka i min dröm för en liten sekund, men ändå är du tillbaka i mitt huvud.

När jag vaknade var det första jag mindes din blick, och på något sätt vet jag att du stod där vid vägkanten för att du väntade på ett sätt att få åka iväg, medan jag åkte längs en oändlig väg och letade efter en mening att få stanna.
(dig)

bildkälla