Det fanns en tid när ni var unga som mig

ni brukade drömma, allt ordnar ju sig.

Trots det föll ni länge och svårt

och landa på marken trasigt och hårt,

ställde er upp och tänkte aldrig igen

sen växte ni upp, växte igen.

 

Nu säger ni att ni är äldre och visare än jag

Det är en fas jag går igenom, en fas där jag är svag

För era erfarenheter, de glömde ni kvar

I tiden ni levde, i livet som var,

den där jag blev kvar.

bildkälla

När jag kollade igenom bilderna jag sett tusen gånger tidigare,
så stod han plötsligt i bakgrunden,
stirrandes
ut i ingenting.
När jag frågade honom dagen efter vad han tänkt på,
så log han.
Sen sa han
världen är inte redo för tänkare som oss,
inte än.

Men min vän,
när jag såg dig gå iväg så förstod jag.
Det är inte världen som behöver tid.
Det är du,
som inte är redo för dina tankar.
inte än.

bildkälla

Det är för pojken som slängde sin dagbok i havet och spottade efter den när den sjönk för att glömmas, och för en annan pojke som byggde en modell av sin skola med allt lego han hade och gråtandes kastade ut den från tionde våningen. Det är för flickan med missfärgat brunt hår som vattnar sin blomma lite för sällan bara för att få känna sig betydelsefull genom att få den levande igen. För storebrodern som inte fick vara en del i sitt halvsyskons liv eftersom han var för 'olämplig', och för kvinnan som varje månad skickar vykort till den hon älskar trots att det var år sedan hon fick svar sist. Det är för mamman som har sparat skärvorna av porslinsfågeln som krossades medan hon fick ett missfall och för pappan som pågrund av förlusten aldrig riktigt var närvarande igen, eller lyckades glädjas åt barnet de fick ett år senare. Men mest för pojken som aldrig fått en andra chans och som står med fickan full av tändstickor och en brinnande sticka i handen mitt i natten.

Det är för oss jag gör det här tänkte han och slängde tändstickan, och med flammorna i ögonvrån gick han därifrån och lämnade den brinnande ladan bakom sig.

bildkälla

Tiden jag räknar ner till år efter år håller på att ta slut, jag har snart använt upp alla sekunder jag fått för den här gången. Det känns i luften varje gång jag går utanför dörren, hur kylan smyger sig på som för att visa att en förändring är på väg. Det är på sommaren man ska leva och samla minnen och det är precis det jag har gjort, men man räknar inte med allt som går snett när man sitter i början av sommaren och tänker att just den här ska bli den bästa någonsin. Det är så man överlever, man behöver ett mål att räkna ner till för att inte tappa hoppet. Man behöver vara naiv nog att tro att sommaren är ens fristad, då ens drömmar bli verklighet.

Min sommar har varit barfota fötter på stranden, hysteriska nattbad, solnedgångar och soluppgångar, musik, dans och glädje, hostattacker och feberhallucinationer, korta sommarflirtar, filosofiska och sömnlösa nätter, fler festivalband runt min vänstra handled, och en trängande känsla av att universum är för stort för mig. Det är de sakerna jag ska komma ihåg av min sjuttonde sommar och inte alla chanser jag bränt, alla sekunder jag slösat, alla fel ord som ekar eller alla gånger jag legat i sängen och skakat av hopplöshet.
Så än en gång startar jag om nedräkningen till nästa sommar, för jag tror att den kommer bli den bästa någonsin. (det måste jag tro)

bildkälla

Det var värme, trängsel och gemenskap i luften där vi stod, ren kärlek i atmosfären. Alla rörde sig i takt till rytmen som pulserade genom folkmassan och allas blickar var antingen fokuserade på det som hände på scenen, eller stirrandes upp mot den stjärnklara och oändliga himlen. Alla var vi där för att lyssna på orden om sjöngs fram av honom, passionen för budskapen var vår gemensamma nämnare. Och till de hypnotiserande slagen på trummorna ber han alla som förlorat någon att räcka upp handen, och plötsligt är det ett hav av händer som gungar i luften, som var och en hedrar våra saknade. Det är då jag inser att vi är de som blev kvar, och den meningen ekade i mitt huvud resten av konserten där jag stod bland dansande kroppar med trasiga själar.
Det är vi som blev kvar, det är vi som blev kvar.

bildkälla

Visst känns det i hjärtat, något slags vemod. Jag insåg det ikväll när jag såg ut genom samma fönster jag sett ut genom varje kväll medan åren gått, det slog mig helt plötsligt att vi är klara. Vi har precis avslutat vårt första kapitel i livet, det som handlade om äventyr, tuggummin för femtio öre, att våga klättra högst på taken i lekparken, drömmar om att en dag flyga iväg eller drömmar och längtan efter att få stanna kvar. De kallar det den lyckliga barndomen, men alla vi barn som sprang omkring på kvarteret på kvällarna och såg fyllegubben ligga stilla där på marken, eller vi som fick våra kojor nedbrända av en arg och ensam tonåring, vi visste hela tiden att vi inte var lyckliga. Vi pratade inte om de, vi stod där tysta och livrädda och tuggade på våra tuggummin i lekparken där vi hade våra liv. Men nu kollar jag ut över kvarteret som var våran värld, och ser några barn springa förbi på gatan, det är då jag inser att vårt kapitel är avslutat. Vi har blivit mannen på marken eller den uppgivna tonåringen och de här barnen är de nya äventyrarna, dömda till att bli vuxna någon gång i framtiden.
Vår tid, och vår barndom, är över. Och den kommer alltid att minnas med en bitter smak av övertuggat tuggummi på det högsta taket i lekparken, sekunderna innan vi trillade ner i det okända.

bildkälla