Det var fint, ja riktigt fint. Hur du sa att vi var som världens vackraste bok, sådär nött och älskad. En sån med sidor nästan oläsbara av lyckotårar och med en brun fläck på sida hundratrettioett från teet som dracks en filosofisk natt, en bok med understrukna rader och små noteringar i sidorna och på första sidan en kärlekförklaring i spretig skrivstil. En sån där som man försvinner i och läser natt och dag så man glömmer bort att man lever här och nu. Sen känns det som att något har dött när sista sidan kommer och man önskar att man kunde sudda ut ordet slut för alltid. Det sorgliga är att det går inte, och kanske är det lika bra, för längst inne vet man att sagan faktiskt tog slut där.
Men du sa att det man måste komma ihåg är att bara för att allt efter sida tvåhundrafem gjorde för ont för att bli nedskrivet gör inte det boken mindre vacker, historia som pågår mellan sida ett fram till sida tvåhundrafem kommer aldrig aldrig aldrig att glömmas.
Så det var fint,
ja riktigt fint hur du lyckade avslutade vår historia utan ordet
slut.

bildkälla

Dörren är stängd, lampan är släckt och det är helt tyst. Jag andas oregelbundet, lungorna fungerar inte. Varje sekund dyker en ny tanke upp, allt kommer till ytan nu, jag är för svag för att fortsätta hålla emot. För det är mycket som är slitet och förstört, och det får lungorna att dra ihop sig, får mig att kvävas. Jag försöker andas och kämpa emot paniken för jag vet att det här händer ibland, att det är priset jag får betala för att se så bekymmersfri ut i världens ögon. Men lungorna vägrar röra sig för de vet att nästa gång kommer det bli värre, sen ännu värre gången efter det. Värre tills jag dör. För i och med att jag bli äldre börjar jag sakta öppna ögonen. Jag ser att livet faktiskt är själviskt och att jag egentligen borde klara av det här själv. För alla måste andas själva och kan inte andas åt mig, jag måste laga lungorna själv.
Dörren är stängd, lampan är släckt och jag räknar de andetag jag aldrig lyckas ta,
men det är priset jag får betala för att växa upp.

bildkälla

De satt tysta. Det enda som hördes var ljudet av skedar som slog mot tallrikarna fyllda med sockerkaka, men ingen åt. De skar bara bitar som de antingen mosade sönder eller förde mot munnen, men la tillbaka biten på tallriken i sista sekunden. För första gången sedan hon satt sig ner lyfte hon blicken från tallriken och kollade på sina föräldrar, som båda såg väldigt gamla och slitna ut. Som att de åldrats tio år sedan igår. Hon visste att de desperat satt och försökte komma på något att säga, att hitta något ljus i situationen, för det är deras jobb som föräldrar att lösa det här. Säga något som får dem att skratta tillsammans och leva lyckliga för alltid. Men just nu fanns inget ljus, och de visste de allt för väl. Hennes pappa harklade sig och öppnade munnen för att bryta tystnaden, men ångrade sig och lyfte skeden med sockerkaka på och stoppade in den istället. Hennes mamma satt fortfarande och tittade ner i tallriken, men man såg i hennes ögon att hon inte ens såg kakan som låg där. När hennes pappa tuggat klart efter en evighets skramlande med skedar för att det inte skulle bli helt tyst sa han det alla säger i sånna här situationer, det enda man kan säga när man inte har något att säga.
Han har i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och fortsatte med
vi får se till att göra sista tiden så bra som möjligt, innan han reste sig upp och gick mot vardagsrummet. Hon hörde i bakgrunden hur tv:n sattes igång och såg hur hennes mamma ställde disken på diskbänken innan hon gick iväg till sovrummet och stängde dörren.

Hon satt ensam kvar och undrade hur hon borde reagera. Hur reagerar man när man precis fått reda på att en av personerna som man håller mest kär snart kommer att försvinna? Imorgon kanske hon kommer att gråta, och dagen efter det kanske hon kommer att bli arg, rasande och explodera. Men just nu kunde hon bara sitta här, och tänka på att det faktiskt inte är vi som bestämmer. Vi tror att vi har en egen vilja, att vi styr våra liv, men vi har ingen kontroll på sådant som faktiskt betyder något. En dag står man bara där med diagnosen cancer och ser alla planer man hade försvinna som det gjort för så många andra. Och då säger säger man det enda man kan säga, att han i alla fall levt ett långt och lyckligt liv, och det kanske stämmer, men alla vet att man aldrig kan leva länge nog.

bildkälla

Du har hört den tusen gånger, den där låten. Den där förbannade låten, den som spelas om och om igen och etsar sig in i våra huvuden. Bränner sig in i våra hjärtan.
Vissa låtar minns man precis vad man tänkte på första gången man hörde den och vissa, som den här, minns man bara till en speciell händelse. Den här låten är hans, och kommer alltid att vara hans. För om jag anstränger mig jag kan fortfarande se orden på min hud, trots att bläcket för länge sedan nötts bort. Orden som han skrev längs min handled en regnig natt i september med sin finaste handstil, medan låten spelades på den brusiga radion. Han sa att han inte riktigt förstod texten men att den av någon anledning var det vackraste han någonsin hört, att det kändes som att det var hans låt. Och jag förstod inte vad det innebar förens jag en tid senare låg ensam i min säng med hans ord om att hans kärlek inte var till mig ekandes i huvudet och den brusiga radion i bakgrunden. Den spelande just den sången, och när jag kände hur ont det gjorde och hur det brände i huden insåg jag att det var hans låt, och alltid kommer att vara det.
Man märker inte hur ofta man hör en låt, hur den spelas i bakgrunden på alla kafén och finns i alla reklamer, förens man slutar andas så fort den spelas och varje ton skär in i ens hjärta. Och om jag anstränger mig kan jag fortfarande se orden på min handled, ja, jag kan fortfarande se hans ord flöda längs min pulsåder,
orden hallelujah, hallelujah.

bildkälla

Medan vi satt utanför tältet, som det hade tagit minst en timme att resa, och pratade om att friare än så här kommer vi aldrig bli, så skrattade du till. Du sa att alla myggor alltid ville bita just dig, och när du sa det stack det till i mitt hjärta. För jag tänkte på alla de hundratals gånger jag hört precis de orden yttras, för alla är övertygade om att myggorna är på dem mest, att de är lite mer speciella än alla andra.
Och det gör ont i mig, för jag tänker inte vara den som berättar för dig att du inte är så speciell och unik som du tror. Men någon dag kommer du själv att inse det, och den dagen kommer du inte att skratta som du gjorde den där sommarkvällen, då vi kände oss friare än någonsin förut.

bildkälla