Det här är allt jag har.
Det enda som vet något om mig,
om mitt liv.
Om allt jag döljer och stänger inne,
allt jag försöker förtränga.
För min första tanke i morse,
när jag vaknade för femtusenåttahundrafyrtionde gången,
var att det här är allt jag har.
Trots att jag är omringad av människor,
så kan jag inte prata med någon.
Så jag ler, låtsas, gömmer mig,
går hem med så många tankar att allt snurrar,
och sätter mig här.
Ibland lämnar jag dokumentet tomt,
oftast med bara fyra korta ord.
jag orkar inte mer
Så när jag vaknade i morse,
och insåg att det här är allt jag har,
bestämde jag mig för att skriva de fyra orden.
För innan jag skriver mer om kärleken,
som jag är livrädd för,
så förtjänar ni att läsa allt som varit skrivet,
men raderat i varje inlägg.
För det här är allt jag har.
Det här är allt jag är.


bildkälla
jag orkar inte mer

I alla filmer, i alla fall i sånna där tårdrypande, kärleksexploderande, dramatiktokiga, romantiska filmer som både får en att hoppas hoppas hoppas att det finns någon där ute och som får en att känna sig halvt spyfärdig, kommer de alltid för sent. Ibland timmar, ibland sekunder, ibland hjärtslag för sent. Den älskade har hunnit sätta sig på bussen och medan hjälten springer över parkeringen i regnet åker bussen iväg och hjälten står kvar och ser sin chans försvinna söderut. Ibland kommer dem precis i tid för att se hur lycklig den andra är själv, eller med någon ny, där den sitter på ett café med sitt svarta kaffe, och de bestämmer sig för att vända om i sista sekunden.

Så när jag ser de här filmerna så exploderar mitt hjärta lite, för oavsett vad pessimisterna säger så vet jag att jag inte har varit ensam,
ingen har bara hunnit fram.

bildkälla

Förtränga; ofrivilligt undantränga (till det undermedvetna)

Exempel;
Hans upplevelser under kriget gick inte att förtränga

Jag förträngde att han älskade någon annan och hoppades ändå.


(sen när jag såg det med egna ögon så sa min hjärna att jag inte haft någon aning, men någonstans visste jag att jag hade vetat hela tiden)

bildkälla

Det är hårda tider för de som igår gick och la sig som vanliga, och vaknade upp som annorlunda. Svåra tider för de som lever på hoppet om solidaritet och godhet, och omänskliga tider för drömmarna som bara kan stå där och se sina bubblor spricka och gå upp i rök.
Men det är så det är att leva i landet lagom, där lycka är en illusion gömd bakom begäret av makt och glömd bakom kampen för friheten som vi förlorade, någonstans längs vägen.


bildkälla

Jag satte mig på en buss långt långt iväg idag, men jag gick av. Jag behöver något nytt, något helt och lyckligt. En ny stad hundra mil bort där ingen känner mig, varken den jag är eller den jag var. En stad där jag kan gå på trotoaren och sparka på de gula löven utan att möta någon jag en gång kände som tittar på mig med medlidande i blicken och frågar sig i det tysta vad som egentligen hände med mig, när jag blev så annorlunda. I en liten stad kan man aldrig börja om på nytt, för var gång man går utanför dörren snubblar man över högar av gamla känslor, konflikter och intriger som man försökt glömma. I min stad kan man inte gömma sig, det är ögon överallt. Vissa tittar förstående, andra nyfiket, men de flesta tittar dömande.
För människor är oförutsägbara, efter ett tag vet de lite för mycket, så man bestämmer sig för att hoppa på en buss och fly långt långt bort. Men plötsligt sitter man instängd i en buss med pojken med medlidande blick och medan man hoppar av inser man att man aldrig kommer att att kunna fly ifrån sitt förflutna, sina problem, sitt liv,
sin stad.

bildkälla

När du ser på mig, skrattar med mig eller uttalar mitt namn, då mår jag bra. så fruktansvärt, mirakulöst och fantastiskt bra. Men på natten ligger jag i timmar och ångrar att jag besvarat dina blickar och leenden, för jag vet egentligen att mina svar var menade till någon annan. Men sen gör du så jag mår sådär bra igen, sådär otroligt, sanslöst och magiskt bra.
Jag skäms, för jag förtjänar inte att må så där bra, förtjänar inte att ta del av din glädje. Skammen tynger i varje leende och får mig att alltid känna mig falsk, att må lite dåligt.
Så varje natt lovar jag mig att nu räcker det, jag ska sluta må sådär förunderligt, overkligt och makalöst dåligt.
Bara en dag till...


bildkälla

Jag hade fått utväxt, jag såg det tydligt på en bild som togs en regnig höstdag. Flera centimeter var det, centimeter av blont livligt hår hade smugit sig upp medan jag var upptagen av att aldrig stanna upp. De flesta jag känner tror att den här likgiltigt mörka färgen är min naturliga, och de som vet att det inte är sant är sådana jag lyckas stöta bort, de vet nog för mycket. Men det gick inte att dölja längre, att det mörka bara var två förpackningar hårfärg för femtiofem kronor styck som skulle bli min räddning från honom. Jag har intalat mig själv att jag bara ville ha en förändring, ville testa något nytt, något annorlunda. Men nog vet jag att det bara var för att glömma alla minnen av honom, visst vet jag det. Under lager av pigment skulle hans beröring ligga dold tills jag hade kraft att ta tag i det, tills tiden läkt mina sår.

Jag färgade om utväxten idag, i samma livlöst mörka färg som resten av håret. Det kostar miljoner tårar, känslor och hat för att komma över den man älskar,
men bara femtiofem kronor för att gömma honom.


bildkälla

Han förstod hur betydelsefull musik är när han under sina svåra tider nästan omärkbart hittade på anledningar för sig själv att inte lyssna på musik, han ville inte att musiken skulle se honom så svag.


bildkälla

(C, eftersom du inte har någon blogg: tusen tack för att du fortfarande är kvar fina du, du har en stor plats i mitt skrivarhjärta)

nattinsikt: jag rycker inte till när han loggar in på msn längre.




bildkälla