Med ljudet av e4an genom den öppna balkongdörren och med strimmor av de passerande bilarnas framljus hastigt svepande över väggarna, stod vi mitt på vardagsrumsgolvet och höll om varandra. Jag fick stå på tå och vilade min kind mot hans nyckelben, och han lutade sig mot mitt hår.
- jag har saknat dig, viskar han och trycker mig närmre. Jag svarar inte direkt utan tar ett djupt andetag, känner doften av honom. Så som man alltid doftar efter man träffat honom, så som jag kommer att dofta imorgon. 
- jag har saknat dig med, viskar jag tillbaka efter ett tag. Då börjar han skratta tyst och skaka på huvudet, men håller ändå kvar mig lika ömt som förut.
- det har du inte alls, konstaterar han. Han hade hört mitt tvekande, och jag försöker komma på något att säga så innerligt jag bara kan. Men när jag inte kommer på något kysser jag bara hans hals, och han nöjer sig med det. Ganska snart inser jag att jag inte ljög när jag sa att jag har saknat honom, men att det som fick mig att tveka var att jag fortfarande saknar honom. Jag saknar den filosofiska pojken jag en gång kände. För han var inte alls som den här pojken, vars lakan fortfarande doftar av en annan flickas parfym. Så när jag sedan gick hem under gatlyktor som släcktes i soluppgången förstod jag att jag kommer att få leva med den här saknaden, för han jag en gång kände finns inte längre. Och även om han doftar precis likadant, ser jag att de inte är samma person. Men där, vid hans nyckelben, är det svårt att se skillnaden mellan nu och då. Så jag visste på vägen hem att det förmodligen var sista gången jag gick från honom i gryningen, för jag vågar inte riskera att drunka i hans doft igen. Så som han doftade förut, så som han doftade igår. Så som jag doftar idag.

bildkälla

Jag vet att det är förändring i luften. Jag känner det starkare för varje dag, och jag finner nya bevis lika ofta. Min tid är kommen, min och alla de andra som har hållits tillbaka hela sina liv. Vi placerades på botten av en brunn för att vi inte passade in, gömdes under marken för att vi stack ut. Där nere är det mörkt, där nere är man helt ensam. Ibland räcker man en hand uppåt, hoppas att någon äldre och visare ska ta den och leda en mot ljuset. Men efter ett tag inser man att de också är rädda för smittan vi sägs bära, de får inte säga det högt, men även i deras ögon är vi annorlunda. Vet ni vad de säger då? Jo, de säger åt en att skolgången bara är nio år, sen kommer vi ut i världen och då kommer allt bli bra. Det är bara att hålla ut, kämpa, bita ihop och stå ut i några år till. Sen kommer vi få vår belöning och de som låste in oss kommer få sitt straff. Där nere i mörkret är orden ingen tröst, för det är trots allt bara en röst utan ansikte som ekar bland stenväggarna som blivit mitt hem.

Men nu är förändringen här. För trots att vi i samhällets ögon inte finns har vi inte gett upp. Varje dag har vi kämpat tills musklerna krampat och tills vi spytt galla för att komma en centimeter närmare ljuset ovan jorden. Klättrat längs stenväggen, lite högre varje dag. Tiden i mörkret har fått oss till tänkare. Alla de där förbannade timmarna har man varit tvungen att fördriva, och oavsett om man har inriktat sig på att måla, skriva eller samhällsbildning har man gjort det med sina erfarenheter i tanke. Vi har blivit goda och solidariska människor, till ett väldigt högt pris. Jag läser i lokaltidningen om själar som i vår barndom gömts undan precis som jag. Hur de vinner priser, tjänar pengar eller blivit kända. Efter kriget de fört i tio års tid har de verkligen lyckats, och ingen människa kan förtjänat det mer.

Jag har ungefär en meter kvar, solens ljus bländar mina ovana ögon. Jag klamrar mig fast vid stenväggen för allt vad jag är värd, jag får inte trilla ner igen. Jag är så nära. Med alla andra smittbärare som tagit sig upp och överlevt i åtanke, och med meningen vår tid är kommen pulserandes i huvudet lyckas jag samla det sista modet jag behöver för att våga försöka dra mig upp mot solen. Och med en längtan efter att efter tio år i fångenskap för att vara den jag är, äntligen få ta mitt första andetag av frihet satsar jag allt och pressar mig uppåt. Oavsett om jag tar mig upp eller inte så är en sak säker, det är förändring i luften, och nu är luften vår.

bildkälla

Han är tillbaka. han, han, han. Vi sågs på en fest en lång bussresa bort, precis som jag hade förutspått. Ni vet rutinen. Blickar, leenden, armar om varandra, lite för lång kram, ansikten så nära att man måste viska, för att sluta i en kyss utan att man riktigt förstod hur det gick till. Så bekanta händer som trycker mig närmre, precis som för tre år sedan. Precis som jag hade förutspått.

Hand i hand går vi in i en skrubb, och jag viskar att han inte kommer att få det han tror. Den rutinen tänker jag bryta, det blir ändå aldrig riktigt bra. Han viskar att det inte spelar någon roll, men att det nog bara krävs rätt kille. Han fortsätter med att han tänkt på mig länge. Jag ler, blir varm inombords. Han säger att han velat ha mig ända sedan valborg, då vi sågs som hastigast i en dimma. Jag slutar le, stannar upp, viskar att han hade flickvän på valborg. Han nickar och fortsätter kyssas, säger att jag är vacker. Plötsligt vet jag inte vad som är rätt, om han gjorde rätt, om han är rätt, men tränger undan de tankarna och återgår till att kyssa pojken jag var förälskad i för tre år sedan. När han sedan hörde av sig nästa dag svarade jag inte, för jag insåg plötsligt i den där skrubben att ingenting blir någonsin precis som man förutspått.

bildkälla

Allt som består i livet går bara runt. Andetag på andetag, soluppgång följt av solnedgång, dunk då höger hjärtklaff  slår igen och dunk då vänster strax gör samma sak, för att sedan öppna sig och börja om. Att stå i en kö, komma ett steg framåt, tillslut komma fram, för att sedan ställa sig och köa till något annat. Att varje natt drömma och varje morgon bli brutalt väckt, om och om igen. Höger fot, vänster fot, höger fot. Monotomt. Allt är monotomt.

En kick. Det är vad vi behöver. Något som får oss att glömma vilken fot vi bör gå med, ta fel, och snubbla på asfalten. Att cykla hem längs en evighetsgata på ett bostadsområde med blomlådor mitt i vägen för att bilarna ska sakta ner, och i sista sekunden bestäma sig för att försöka klämma sig in mellan den högra lådan och trottoaren. Adrenalinet pumpar. Cykeln vinglar. Men med andan i halsen inse att man klarade det. En kick, en liten sådan, men som mördade det monotoma.

Jag är rädd för det där monotoma insåg jag när jag cyklade längs evighetsgatan. Ibland behöver jag låta en pojke jag egentligen inte vill ha kyssa mig, bara för att jag var dödligt förälskad i honom för sex år sedan. Jag behöver adrenalinet som upprättelsen framkallar som får mig att kunna springa hela vägen hem. Leendes. Sånt rycker mig ur det monotoma, slänger mig utanför kösystemet ett tag, tills jag återfått balansen och dras till någon ny kö. Kanske borde adrenalin vara motsatsord till monotomt, tänker jag medan cykelhjulen snurrar runt, runt, runt, runt, runt.

bildkälla

Det luktar jäst. Öl, sprit, lera, ruttnande mat och spya. Allt har börjat jäsa. Sista natten på den fem dagar långa festivalen, och jag vandrar runt bland tusen, och åter tusentals, tält. Mitt festivalband har lämnat en ljus remsa runt min handled där solen inte kommit åt. Eller kanske är det smuts, partiklar av allt det där som jäser som lagt sig på min hud. Det har lämnat spår efter sig i alla fall, dessa dagar har etsat sig in i mig.

Jag har lärt mig mycket tänker jag, tillexempel att pojkläppar från falun och pojkläppar från övik känns ganska lika. Det har blivit en del sånt. Med vissa söta och med vissa som egentligen är lite för gamla. Konstigt nog känns sådant så rätt utanför ett tält med en öl i handen och en däckad vän intill sig, man glömmer omvärlden. Fast man kan inte komma ifrån den överväldigande jästa stanken, som genomsyrar varje kippande efter andan.

Jag är på okänd mark. Mitt tält är på andra sidan campingen. Allt jag ser är tält, fast jag är harmonisk där jag går. Hitta tillbaka är inga problem, så länge jag ser de stora skyltarna hittar jag till någon jag känner. Där finns några som kan hjälpa mig tillbaka. Då hör jag mitt namn, och sen går allt väldigt fort. Jag ser hans bekanta leende, han ger mig den varma kramen han brukade ge mig för så många år sedan, kysser mig på kinden, tar ett ömt grepp om min nacke och ser mig djupt i ögonen. Sen försvinner han. Jag står ensam kvar med den jäsande stanken som ger mig kväljningar. Och jag inser där, bland alla smutsiga partiklar, berusade själar och tusentals tält, att hans bekanta pojkläppar är allt jag egentligen vill ha. Vi ses där hemma, tänker jag, och festivalen är slut.

bildkälla