Du sover i min famn, så liten och så oförstörd. Din värld är de fyra väggar vi bor emellan, och du har precis upplevt din första midsommar. Dina små fingrar har greppat mitt pekfinger och håller krampaktigt taget, så att jag inte kan lämna dig ensam i den stora världen. Jag önskar att jag bara kunde titta på ditt änglaliknande ansikte och höra dina djupa andetag och se fram emot din framtid. Längta tills jag ser hur du tar dina första steg eller säga ditt första ord, men jag är bara rädd. För varenda framsteg du gör tar dig lite närmare den brutala och kalla verkligheten. Verkligheten som drabbat oss alla, verkligheten som skrämmer mig mer än något annat. För jag vill inte att du också ska behöva uppleva ångesten efter första berusningen, äcklat behöva täcka ett helt papper i matteboken med blyertsbilder av hans hand som letar sig upp för ditt lår när du absolut inte är redo, eller behöva höra orden jag älskar dig inte längre och gråta i ett halvår. Jag vill inte att du ska bli som mig, snälla bli inte som mig. Men det spelar ingen roll att jag är rädd för jag kommer aldrig kunna hindra dig från att leva, så det ända jag kan göra är att vara den du kan falla tillbaka på när livet svikit dig.
Så min ögonsten, fortsätt att sova. Du är trygg i min famn och du behöver inte hålla min hand så hårt, för jag kommer aldrig att lämna dig som alla lämnade mig.
Jag kommer att vara här när du vaknar, jag lovar.

bildkälla

Det sägs att man lär sig av sina misstag, att man blir lite visare av varje erfarenhet. För man var tvungen att falla oräknerliga gånger innan man lärde sig gå, och ännu fler gånger innan man lärde sig springa. Det tog fem år att lära sig skriva bokstäverna i sitt namn, och sedan ett år till av spegelvända bokstäver för att lära sig de resterande tjugotre. Det krävdes en bortgång och tusen frågor innan man till slut förstod döden, och sen ett litet misstag och tusen frågor till innan man fruktade den. Sedan behövdes många timmar av böner och lovsånger för att sluta vara rädd för döden, sedan ännu fler timmar av plågat tvivel om himlens finns.
Och på något sätt lyckades vi lära oss det här, allt som behövdes var tid och misstag på misstag.

Därför förbannar jag mig själv för att den oönskade, obesvarade och obotliga kärleken gör lika ont nu som då,  för jag är lika ovetande som ett barn om kärleken, trots att jag fallit och rest mig flera gånger om. Ända skillnaden är att nu vet jag i alla fall att jag kan fly utan att falla, skriva hundra brev till dig(som jag postar utan frimärke) medan jag väntar på att du ska sluta älska den andra, och framför allt vet jag att vad som än händer kommer lidandet en dag ta slut och vi kommer försvinna och glömmas för alltid.
(och då är allt jag kan göra att hoppas på att himlen inte finns)

bildkälla

Han låg i gräset med en sko i ena handen och andades djupa andetag. Han skrattade till när han insåg hur absurd hela situationen var, men skrattet övergick i stillsamt gråt.

Det hade börjat för ungefär två månader sedan på precis det här stället, de hade suttit och väntat på soluppgången tillsammans och utan att de förstod vad som hade hänt var de plötsligt upp över öronen förälskade i varandra. Hon var allt han såg och hennes leende var det vackraste han någonsin sett. Men han var rädd att hon skulle försvinna från honom en dag, så han bestämde sig för att vad som än händer måste han bevaras på något sätt, så en natt när hon låg och sov passade han på. Han smög upp och hämtade en kniv i köket och sedan tog han hennes ena sko och började noga rista in 'kasper var här' på undersidan, där skulle hon inte upptäcka det i första taget. Veckorna gick och en dag stod hon där utan sitt leende och viskade att de behövde prata, hon hade träffat någon annan och hon var verkligen ledsen, men de skulle ju kunna vara vänner ändå.

I tre veckor var hans liv i spillror, men han tänkte att han kunde trösta sig med att han ändå alltid fanns med henne på något sätt, men förstod efter många plågsamma nätter att så länge hans namn fanns på hennes sko skulle han aldrig kunna gå vidare. Han skulle aldrig få henne ur huvudet och han skulle få leva i ruiner resten av sitt liv. Så en natt klättrade han ut genom sitt fönster och sprang till hennes hus, och han visste att altandörren alltid var öppen så han smög in. Han blev stående blundandes ett tag när hennes doft, som han försökt förtränga så länge, slogs mot honom och när han slutligen öppnade ögonen såg han skorna några meter framför sig. Han skyndade sig att greppa vänsterskon och sprang sedan allt han kunde iväg från hennes doft, hennes andetag, iväg från henne. Han fortsatte springa tills han kom upp på kullen där de kyssts för första gången där han andfått föll ihop i det daggfuktiga gräset. Hans skratt övergick i tårar, och han låg där och grät ända tills solen började gå upp. Han grät för den förlorade kärleken, avundsjukan på den som nu fick hålla om henne, och lite för att han visste att han var borta ur hennes liv för alltid.

Och när han gick hem från kullen där de kyssts för första gången, för att äntligen gå vidare i livet, lämnade han kvar en vänstersko med inskriptionen
'Kasper var här, en sista gång".

bildkälla

Jag kan inte gå vidare, jag tar mig ingen vart. Någon har limmat fast mig på jorden, i den här staden, i den här tiden, och jag bryter sakta ihop. Det är en oändlig cirkel, samma människor, samma förfall, samma bedrägeri om och om igen. För hur mycket jag än försöker röra mig står jag stilla, och mitt liv går bara runt och runt. Och så fort jag tror att jag rört mig framåt, om så bara någon millimeter, så visar det sig alltid att jag fortfarande snurrar,
jag har bara bytt håll.

bildkälla

Du kommer alltid vara maktlös,
livet är så ofattbart bräckligt.
Ett litet snesteg,
ett ögonblick av tvivel,
kan tillintetgöra allt.
Man håller andan,
hoppas att man klarar det.
Klarar framtiden.
Men kom ihåg, du blir aldrig osäkrare,
än i nästa andetag.
Och hur du än gör,
kommer någon att förlora
Frågan är om det är du eller de andra,
som kommer falla.

bildkälla

Plötsligt stod du bara där, du som hade varit borta från mina drömmar så länge. Sedan dagen jag lämnade dig (dagen då jag gjorde mitt livs största misstag) var du i mitt huvud varje natt, men en natt var du bara borta och i samma takt som ångern försvann, försvann även du.
Tills i natt.
Plötsligt stod du bara där vid vägkanten av den oändliga väg jag kört på i något som kändes som en evighet. Mina ögon mötte dina för en sekund där du stod med vinden i håret och kollade på mig med din blick. din jävla blick. Den som ser rakt igenom mig, letar sig in, för att hitta mig bakom alla ord och lögner. Jag fortsatte att köra och lämnade dig ensam vid vägen som om inget hade hänt, och du var bara tillbaka i min dröm för en liten sekund, men ändå är du tillbaka i mitt huvud.

När jag vaknade var det första jag mindes din blick, och på något sätt vet jag att du stod där vid vägkanten för att du väntade på ett sätt att få åka iväg, medan jag åkte längs en oändlig väg och letade efter en mening att få stanna.
(dig)

bildkälla

Det var på en brygga som sträckte sig ut i det oändliga havet det hände. På bryggan där det satt två unga, men redan förstörda, pojkar och pratade om ingenting. Eller snarare, den långa pojken med fräknar pratade oavbrutet i sin eviga rädsla för tystnad och hans vän med de blå ögonen lyssnade lydigt som han var uppfostrad till att göra. Pojken med somriga fräknar svamlade automatiskt på om att den värsta tystnaden som finns är den som dånar när man kommer hem till ett tomt hus, hur tystnaden liksom hånar en och ekar i huvudet.
Det var då pojken med de blå ögonen plötsligt berättade det,
och det var då den fräkniga pojken blev så tyst att han hörde sina andetag för första gången i sitt liv.

Har du någonsin undrat vilken den värsta tystnaden är?
Det är den som uppstår sekunderna efter att ens bästa vän berättar att den vill dö, när man egentligen inte vet vad man ska säga men måste välja precis rätt ord,
innan det är för sent.

bildkälla

Tusen minnen,
hundra tårar,
åttiosex misstag,
två krossade hjärtan,
miljoner ord,
trehundrasextiofem tvivel,
ett år.

Imorgon är det skolavslutning och vi kommer stå där med blommor i håret och solens strålar som löfte.

Ett år. Ett år har vi gått i samma klass, ändå känns det som att det var igår vi satt där och kollade nervöst på de människor vi skulle spendera tre år med, dömde varandra. Och nu står jag här, som jag gjort innan varenda skolavslutning, helt stum och förundrad över att jag fortfarande lever. Hade någon sagt till mig den där veckan i november att jag kommer att sitta med solbrända ben, fräknar, le och andas om ett halvår hade jag inte trott på det. Nej, för jag har inte kunnat se slutet klart förens nu när jag står på gränsen till sommarens frihet. Och jag vet inte om man kan kalla det nostalgi, inte heller glädje eller sorg. Snarare en lättnad, för nu är jag nära, en nattsömn bort från målet jag sprungit mot så länge.

 

Ett år har gått, och vet du? Jag vann.

bildkälla

Min bror, min lilla lilla bror med glasögonen på näsan och alltid en tjock bok under armen. Böcker med rubriker som jag inte ens förstår, atomklyvning och svarta hål, men som du läser och älskar. Jag var rädd att de andra i din klass skulle lämna dig utanför, för människor har svårt för ordet annorlunda, men du har inte ens märkt att ni räknar sekunder tillsammans i skolan. För dig existerar bara forskarnas heliga ord nedskrivna på tunna papper, och dessa ord är din lag. Men min bror, jag glömde att leta efter pojken bakom de advancerade orden, den lilla pojken som letade efter djur i molnen (innan du läste att molnen inte är sockervadd utan är små små vattendroppar), och jag kom inte ihåg honom förens du stod framför mig utan dina glasögon och höll en bok om gravitation med ett hårt grepp i handen och sa,

hur kan man kalla Newton för ett geni, och varför nämns han som en hjälte i historieböckerna när han bara genom att uttala ordet tyngdlag krossade alla drömmar om att en gång kunna sväva iväg från jorden? Det känns som att jag för varje dag trycks lite mer mot marken och gravitationen hindrar mig från att resa mig. Newton hindrar mig från att resa mig.

Och plötsligt såg jag bara pojken som drömde om ett liv i tyngdlöshet.
Så min bror, lägg undan böckerna som fick dig att tvivla på friheten och fortsätt leta djur bland molnen tills du en dag listar ut ett sätt att sväva iväg, och då min bror, då ska vi stå tillsammans och skratta åt newtons lögner.

bildkälla

När han satt på bussen till skolan var han en kung, solen sken bara för honom och alla beundrad hans skönhet och avundades hans krona. Ja, det var så det kändes, som att jorden var hans och för första gången på fyra år mötte han folks ögon utan att vika med blicken. Fyra år av att försöka gömma sig, villket inte var särskilt svårt eftersom det som hände för fyra år sedan var att han försvann. Då inträffade första dagen, på något som visade sig pågå väldigt länge, då han inte fick ögonkontakt med någon. ingen. alls. Det var som att ingen hade märkt om han gått, lika lite som att någon någonsin märkt att han kommit. I deras ögon var han luft, så snart därefter blev han det i sina ögon också.
Plötsligt en dag hade hon trillat in i honom och hon hade tittat honom i ögonen och sagt förlåt. Hon hade sett honom, det var som att en förtrollning var bruten och att han äntligen blivit synlig igen. För första gången på fyra år hade han kännt sig varm, sedd och mänsklig.
Dagen efter när han satt på bussen var han en kung, och han längtade tills han skulle se henne igen och han skulle säga hej till flickan som räddat honom från osynligheten, hans egen prinsessa. Men samtidigt som han såg henne gick hon rakt förbi honom, utan att känna igen honom eller ens förstå att de någonsin hade pratat.
utan att se honom.
I samma stund dog kungen, och allt som återstod var en ensam pojke med en trasig krona och en hopplöshet som inte kan beskrivas i ord, men vad gör det när allt han ändå är, och någonsin kommer bli,
är luft?

bildkälla