Du pratade mycket om hur jobbigt det var då, att vi skulle vara tacksamma att allt blivit bra igen. att jag blivit bra. Att jag gick upp ur sängen på mornarna, pratade, skrattade och att mina sår läkte. Du sa att vi klarat det tillsammans, vi hade bekämpade det som drog ner mig och vi gick från slagfältet som vinnare. Du var lättad för första gången sedan jag föddes, lättad över att din dotter inte behövde psykologerna längre, att du hade gjort rätt val när du bad mig sluta gå på mina samtal. Du ville så förtvivlat gärna att det skulle försvinna och allt skulle bli normalt, och du var nog egentligen räddare för mörkret än mig, så när jag sakta började leva var du säker på att vi vunnit för alltid. Du blev lycklig.

Så jag kommer aldrig glömma det plågade uttrycket i ditt ansikte när jag en dag kom in i köket och du såg in i min tomma och smärtfyllda blick i några sekunder, och du sedan sjönk ihop på golvet och viskade, det är tillbaka.

Men mamma, jag blev inte sjuk igen,
jag blev nog aldrig frisk.

bildkälla

Dröm, min käraste
Han föddes med ambitioner som skulle räckt till månen. Han skulle rädda liv, han skulle bli känd, han skulle hitta botmedlet för cancer, han skulle bli miljonär, han skulle flyga genom livet på moln. Det enda han inte planerade att göra var att hitta kärleken, men ironiskt som livet är träffade han en flicka med lockigt hår och oändliga ögon. Mig.
Tjuvkika, min käraste
Människor som han, som ser möjligheter i allt, är det mest sällsynta och värdefulla vi har. Hela vår värld står i skuld till drömmarna, för allt vi ser är resultatet av några människors orealistiska planer som förvånansvärt nog lyckats. Därför är kärleken det farligaste vi har, det drar ner drömarna till jorden där de vänjer sig vid cement och plastgräs.
Blunda, min käraste
Så med kärleken dog ambitionerna och månen slocknade. Han behövde inte rädda fler liv än hennes och de behövde inga pengar för att flyga på moln. Den lilla pojken som drömde om att bli ihågkommen i historieböckerna blev blott till ett minne av barnslig naivitet. Han hade stannat upp, hon hade stannat upp honom, om så bara för några dagar, men istället för att fortsätta jaga sina drömmar blev han kvar i hennes oändliga ögon.
Andas, min käraste
Men hon glömde aldrig ambitionerna som fick henne att falla för honom, hon ville följa med honom till månen, inte hindra honom från att åka. Hon anade inte att drömmarna höll på att blekna när han sa att han ville vänta några år, leva några år, andas några år, så hon valde att vänta med honom. Och de väntade, och väntade, och väntade. Vi väntar fortfarande.

Så andas min käraste, du är bara en människa.
Blunda min käraste, så du inte drunkar i mina oändliga ögon igen.
Tjuvkika min käraste, så du ser att jag alltid står bredvid dig ändå.
Och dröm min käraste, precis som du är skapad till att göra.

bildkälla

Jag har gjort det igen, och jag hatar mig själv för det.
Jag har blivit förälskad, blivit blind, blivit krossad, blivit tom.
Och trots att jag cyklade hem så fort jag kunde,
fokuserade på mörkret,
andades högt,
nynnade den där låten jag hörde på radio idag,
och försökte att inte tänka, tänka på när jag såg dig omfamna henne,
som du inte ens omfamnat mig i mina tankar,
så kunde jag inte få dig ur mitt huvud.
För vet du, nu står jag här.
Jag har låtit någon krossa mig,
och flytt därifrån,
igen.

Jag kan i alla fall trösta mig med att det aldrig lär ske igen,
för förra gången gick mitt hjärta sönder,
den här gången försvann det helt.

bildkälla

Det var en lek.
Ett spel han spelade mot världen.
Men egentligen var det mer än ett spel, det var ett sätt att sortera ut de goda människorna mot det onda. De som bryr sig och de som lever livet med stängda ögon.
Reglerna var enkla. Han lämnade ut så lite som möjligt om sig själv, bara små små detaljer då och då, som bara kunde uppfattas av de ögon som var vana att se längre än bara huden. Han levde helt oklanderligt, men när människor tänkte på honom fick de inget grepp om hur han egentligen var, som att det var något speciellt med honom men att de inte visste vad. De kunde inte sätta fingret på honom. Han älskade känslan av kontroll, att alla i hela världen var brickor i hans spel, bara massa sinnen att leka med. Men han visste att hans spel hade ett slut, det fanns ett sätt att vinna på. Dagen någon skulle se honom i ögonen och uttala de tre orden, men inte de tre orden du tror, utan de enkla orden
vem är du?
så skulle spelet vara vunnet. Någon skulle då ha genomskådat honom, insett att han är mer än ordinär och brytt sig tillräckligt mycket för att innerligt undra vem han var. Så han strör ut bitar av sig själv i hopp om att någon någon dag ska lösa pusslet som kallas hans liv. Så egentligen är det mycket mer än en lek. Så mycket mer.

bildkälla

Hon sprang ut i regnet, såg hur dropparna ilsket slog mot marken. Hon började gå, hon visste inte var utan lät fötterna bestämma. I regnet behövde hon inte gråta, regnet grät åt henne, så hon hade ett leende på läpparna och kände sig lyckligare än hon gjort på väldigt väldigt länge. Hon passade inte in i den varma sommaridyllen, hon var inte en av de fina flickorna som klädde i sol och värme, nej, hon längtade till de regniga dagarna när himlen svämmar över. De kallade henne konstig och sa att alla vill ha sol, att i regn blir man kall men i sol blir man varm, att hon tyckte fel. Att hon var fel. Medan hon följde sina fötter längs den öde vägen tänkte hon att i regn blir allt naturligt. Allt falskt som finns rinner av och forsar längs gatorna tills det slutligen åker ner i en brunn någonstans för att försvinna för alltid. I regnet är allt äkta, vackert och perfekt. Hon är perfekt. Och medan hon gick där och log så grät himlen åt henne. Grät för alla varma dagar, alla krossade drömmar, alla sönderrivna fotografier och för alla som gömmer sig under sina paraplyn och kallar henne fel, när det i slutändan är de som gråter och hon som ler.

bildkälla

Inspirationen fattas mig just nu, och det är nog det värsta straff man kan få.
För om jag inte kan skriva, vad är jag då?

Ha tålamod med mig fina ni, inspirationen kan inte gömma sig föralltid.

En dag hade han bara stått där med en gitarr i handen, beredd att sjunga sig in i hennes hjärta. Med ord som skulle fått Shakespear att framstå som kylig tog han sig sakta men säkert förbi hennes försvar, hon kunde inte stå emot honom utan bara stå där och förundras över hans skönhet. Hon skrämdes av närhet, att inte ha kontroll över sin egen kropp, men hon lät hans hand greppa hennes och hans fingrar stryka hår från hennes ögon. Varför visste hon inte själv, men en ny sorts rädsla hade smugit sig på henne. Tanken på att hans hand någonsin skulle lämna hennes skrämde henne mer än det faktum att han rörde i henne. Att han tog över hennes kropp.

Han var den godaste hon någonsin träffat, han var berusad av sin kärlek till henne och visade det gärna. Blottade sitt hjärta. Efter ett tag fick han även henne att visa sina innersta tankar vilket var något hon aldrig gjort förut, men hon var förlorad i honom så hon började berätta om livet. Dödslängtan, sorgen, ensamheten, sjukdomarna som tog över hennes barndom och hur dansen fick henne att överleva varenda dag.

En dag stod hon bara där ensam, utan honom och utan hans gitarr. Och trots att resten av världen är ovetande om tankarna bakom hennes leende så ser hon varenda gång deras ögon möts i hans oroade blick att han vet allt om henne. Allt om hur hon föddes med dödslängtan, hur hon grät första gången de kysstes och sedan hur hon släppte hans hand och flydde. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det skrämde henne till vansinne. Hon tappade kontrollen för en sekund, och det kommer hon få ångra i hans blick för alltid.

bildkälla

Jag sa att jag aldrig skulle bli som dig. aldrig någonsin. Du vet den där minen du får när du är arg, den där när du spänner munnen och dina ögon börjar fokusera rakt fram? Jag gjorde den idag. nyss. Och det skrämmer mig att vi är så lika, jag skulle ju inte bli som dig. Plötsligt förstår jag varför du behöver spänna varenda muskel i ditt ansikte, plötsligt förstår jag din koncentrerade min. Nu förstår jag hur svårt det är att hålla inne det skrik man byggt upp hela sitt liv. Men jag skulle inte bli som dig, aldrig göra minen som gjorde mig livrädd som barn, aldrig fylla mitt liv med så mycket sorg och hat.
fan, jag skulle ju inte bli som dig.

bildkälla

Snart brister jag,
det känns i varje andetag.
Men vad ska ni säga denna gång?
när jag ligger på golvet,
gråter,
och skriker,
om att livet måste vara mer,
annars ger jag upp.
Kommer ni säga åt mig att sova?
som ni gjort alla de andra gångerna.
Och låta mig rista in ännu ett sträck under sängen,
där jag håller räkningen på gånger jag
brustit,
störtat,
och dött,
ensam,
fast vaknat dagen efter,
till ljudet av mina andetag
och insett att jag överlevt,
ännu en gång.

bildkälla

Vi skrattade mycket den där första gången, det var roligt och spännande. Vi gick in i vuxenvärlden tillsammans, det visste vi. Det vi inte visste var att vi också gick in i vårat eget fördärv, för när man en gång känt bekymmerlösheten så vet man alltid vad man går miste om, man vet att det finns en enkel lösning. Vi skrattade inte lika mycket de andra gångerna. Och trots att ni nu lämnat mig ensam och förstörd är det ett faktum att ni faktiskt förstört era egna liv också, för vi kommer alla falla. Vi, ni och jag.

bildkälla