Ni vet de där vita strimmorna flygplan lämnar efter sig på himlen? Jag gilar att kolla på dem, blunda med ena ögat och följa dem med fingret, drömma mig bort i samma riktning. Samtidigt som jag nog aldrig känner mig mindre, mer obetydlig, än då. Mer än sjuttio tusen flygplan lyfter från en destination och landar på en annan varje dag. Sjuttio tusen flyg med blaskigt kaffe, mjölk i små pyramider och ungefär femtio själar på resande fot. Det är så enkelt. Man stiger på, sätter sig till rätta, förundras över flygvärdinnornas stela leenden och låter piloten föra en i säkerhet. Man lägger sitt liv i dess händer, utan att man riktigt inser det. Jag tror inte att flygrädsla kommer från själva rädslan av att dö, utan för hopplösheten som slår till innan. Hopplösheten man känner när man inser att om planet höll på att störta, förlorade man allt hopp om att överleva millisekunden motorn startade. Ens instinkter som brukar rädda en, slåss för ditt liv, fungerar inte i rasande fart mot marken. Alla är lika hopplösa, du var trots allt inte bättre.

Sjuttio tusen vita strimmor över himlen som någon obetydlig människa sakta ser lösas upp. Alla som för med sig människor bort, eller hem. Varje dag lyfter dessa flyg, och har gjort varje dag i hela mitt liv. Alltså har jag missat fyrahundratrettiofyramiljoner flyg. Så jag lever mitt liv i vänthallen, hör en inspelad röst som varje år uppdaterar mig om ännu en försening. Och medan jag ser plan med mina vänner ombord lyfta mot en ljusare destination, står jag kvar och ser de sista spåren av deras existens lösas upp i form av vita strimmor över himlen, precis som fyrahundratrettiofyramiljoner gånger förut.

bildkälla

Sextioen mil bort sitter jag i en stad med lummiga lövträd istället för granar med vassa barr. Med hus som har klätterväxter utanpå sina stenhus och som har röda rosor i sina rabatter som börjat vissna i den nyanlända höstkylan. Jag satte mig på en tom buss hit för några dagar sen, lämnade fram min sedan länge bokade biljett. Precis innan jag steg på hade jag fått ett meddelande av en pojke som kanske skulle kunna bli mer än en vän, som ville prata ut. Men jag gör inte sånt, jag tänker inte ens igenom sånna här saker. Jag stänger rutan sekunden den dyker upp och suddar ut minnet om att det någonsin hänt. Bra, löst. Men nu, instängd i en buss i nio timmar med bara mig själv gick det inte att glömma. Något måste jag komma fram till tänkte jag när jag satte mig på bussen som tog mig bort från mitt hem. Jag såg människor stiga på och gå av igen, såg dem krama om sina efterlänktade vänner eller ta avsked av sin familj. Såg landskap passera i hundratio kilometer i timmen och räknade gamla förfallna lador långt borta vid åkerkanten. Hörde musik i mina brusiga hörlurar med en blond flicka sovandes på sätet intill. Halvvägs började solen gå ner, skapade ett varmt ljus som bländade mig där jag satt lutad mot mina knän. Himmelen började brinna, nyanser av rosa, lila och rött. Det var så vackert att det gjorde ont i mitt bröst, önskade att jag kunde dela det där ögonblicket med alla i hela världen. En skylt sa att det var sjutton kilometer kvar, jag höjde volymen på musiken. Hade inte fått några magnifika insikter, var inte nära mitt livs lösning. När jag tog min slitna väska över axeln och gick av var det mörkt ute och det var bara tre personer kvar på bussen. En vän väntade på mig och vi vandrade tillsammans under skenet av gatlycktorna.

Sextioen mil från mitt hem flydde jag till en ny stad och varenda mil skrek åt mig att jag är less på att fly ensam, och något säger mig att det var svaret jag letade efter.

bildkälla

Vattenpölarna kokar. Världen är mörk. Jag sitter inne, torr och trygg. Det var en vanlig lektion. Vi var tre personer som skulle göra en egen tolkning av en saga vi alla läste som barn. En saga om vänskap, om att våga drömma och om att finna sig själv. Allt det där goda som sades finnas bara för att vi skulle våga sova ensamma om nätterna. Jag satt lutad mot en vägg, log, vi skrattade åt våra idéer. Jag var lugn, glad och hade kontroll. En av mina vänner är den eviga romantikern, trots att hon varit kär och fått kärleken brutalt sönderskuren fler gånger än jag gråtit senaste året. Men hon håller fast vid sin tro på att kärlek är något värt att kämpa för, och att det finns där ute för henne. Jag brukar le och skaka på huvudet, tänka att jag får ha överseende med hennes naivitet. Hon växer nog också upp en kall och hopplös dag. Jag sitter där och andas i stadig takt, har kontroll, när hon säger att "vi borde ha med en kärleksscen" ut ur tomma luften. Och hon ler sådär oskyldigt, ärligt och äckligt. Jag känner hur mitt leende har försvunnit och jag utrbrister hetsigt och okontrollerat att "nej. jag spyr av kärlek". Det löste ut en snabb panikattack, fick mig att spotta ord som inte var mina. När jag några ögonblick senare åter fått kontroll på situationen log jag igen där jag satt lutandes mot en vägg, och de där sekunderna passerade obemärkta förbi och in i glömskan.

Nu sitter jag inne i mitt rum, och där ute regnar det så att vattenpölarna kokar. Varför har jag så svårt att erkänna för någon, för er, för mig själv, att jag är så förbannat rädd för att inte hitta kärleken? Att jag saknar kärleken. Att jag letar efter kärleken. Att jag tvivlar på kärleken, eller att jag trots allt ändå tror på kärleken? Jag vet nog varför. För att det är svårt att vara sårbar, att erkänna att man saknar något i sitt liv. För jag tror inte att jag spyr av kärleken, jag tror jag spyr i dess frånvaro. Men det är lättare att gå ut och lägga sig i en kokande vattenpöl och sköljas bort av regnet än att erkänna för sig själv att man faktiskt är sårbar bakom illusionen av oskadlighet. Så jag andas i takt till regnet. Jag har kontroll.

bildkälla

Jag satt i en trappa. Hörde musiken, hörde berusade röster, hörde burkar falla och tändare tändas. Jag tänkte att här vill jag stanna, i den här otydliga världen jag ser genom suddiga ögon. När jag kom hem i det som hade varit soluppgången om det inte hade varit för alla moln var jag kvar i den där dimman. Så jag skrev. När jag vaknade i morse mindes jag att jag hade skrivit något, men inte vad. Det som mötte mig var dessa konstigt formulerade ord.

Jag fryser, och ingen tycker något om livet. Varför? För livet är inte så speciellt. Men jag är nöjd. Nöjd med att få folk att falla, inte nöjd med att vara ung, men nöjd. Men inte så nöjd att jag känner mig speciell. Känner mig som vem som helst. Vem som helst.

Det är ord jag skrivit, men som jag inte ens visste att jag kände. Det kanske borde skrämma mig, men det känns lite som att jag skickat ett meddelande till mig själv från mina i vanliga fall dolda och bortträngda tankar, men som började flöda med alkoholen i mitt blodomlopp. Så nu vet jag vad jag tänkte när jag satt där i trappan, och var som vem som helst.

bildkälla

Jag blundar, för jag vill inte se. Jag har fått nog av allt som finns omkring mig, jag kan inte se det vackra längre. Det skrämmer mig. Mycket. När jag inte litar på ord, ser barnarbete bakom all materia, känner död i luften och panik i förbigåendes ögon. Då blir jag rädd, och stänger ögonen. Så enkelt, så smärtfritt. När något går fel, gör jag världen svart. Det jag inte ser finns inte, det jag inte ser, det ser inte mig.

Mina betyg har legat noggrant ihopvikta i min väska i några dagar nu. Resultatet av ett helvetesår, bedömt i bokstäver. Som jag kämpade, men det resulterade ändå i sämre betyg än vanligt. Jag är van vid att vara i himlen, upplyst av perfektion, men nu har jag sjunkit ner på jorden. Jag vill inte se fallet som gjorde mig mänsklig, så pappret har legat där. Men idag öppnade jag snabbt ögonen och tog fram det. Det är bra betyg, bra bokstäver, men efter en snabb blick insåg jag att jag inte kommer att kunna ta mig in på det universitet jag kämpat för i fyra år. Det var bra, men inte bra nog. Så jag stängde ögonen innan jag hann börja tänka på hur mina föräldrar ska reagera, vad jag ska göra med mitt liv nu, hur jag ska hantera en krossad dröm, hantera mitt livs nederlag. Så nu är det svart och enkelt, men smärtfritt kommer det aldrig bli igen. Bara svart.

bildkälla