"Vad är det som händer?" frågade han, kuratorn, när jag som plötsligt stod gråtandes utanför hans arbetsrum hunnit sätta mig ner i den röda soffan, och jag hörde att han var från göteborg. "jag..jag...jag vet inte längre" stammade jag fram och föll ihop mot mina knän. Det raserade. Jag störtade, krossades, utplånades, ödelades helt. Jag raserade, jag föll. Jag grät ut inför en annan levande människa för första gången sedan jag började slita mig själv i stycken, sedan dagen mina tankar varit fyllda med mörker och mina andetag evigt svarta. Han satt tyst ett tag, reste sig sedan upp och öppnade dörren och sa till personen utan som skulle ha sin samtalstid då att det hade dykt upp något akut. Sen satte han sig igen och jag kände hans trygga blick mot min rygg, medan han gav mig den tid jag behövde. Sen pratade vi, och när han sekunden innan jag stängde dörren sa att allt kommer att bli bra så gjorde jag något jag inte gjort på en väldigt lång tid; jag trodde honom faktiskt.

Vid middagsbordet satt dem. Det var de enda tjugo minutrarna de spenderade tillsammans per dag, enda tiden de var en familj. Hon satt tyst mitt emot sina föräldrar, petade med gaffeln i maten. Hon såg i sin fars ögon att han egentligen var på jobbet, vid sin dator, i staden där han föddes, eller var som helst utom precis där vid bordet av ek. Efter några samvetsframtvingade artighetsfraser reste sig hennes föräldrar för att åka och handla, lämnade henne vid bordet med hakan lutad mot knäna. Billyktorna svepte över hennes ansikte när dem åkte iväg i deras röda bil, och tystnaden som återstod i den gula villan var total. Bara en artonårig flickas allt snabbare andetag var vad som hördes, samtidigt som en vulkan fick utbrott inom henne, och hela hennes existens svämmades över av lava.

Det är så idiotiskt. Så självdestruktivt. Så naivt. Att börja hoppas, när jag vet att han egentligen gillar någon annan. Han gillar mig också, det vet vi båda, men jag vet att han gillar henne mer. Ändå börjar jag hoppas. Hoppas när han tar min hand, hoppas när han omsluter mig länge i sin vama famn. Men jag känner honom bättre än han känner sig själv, denna fantastiska människa, och jag ser i hans blick att han vill ge sin evighet till henne. Jag är bara nuet, en tillfällighet. Men ändå tillåter jag mig att börja hoppas, tillåter endorfinet att spridas i min kropp, trots att det är dömt att misslyckas. Men det är nog enda sättet att överleva. När han är det enda som får mig att se en framtid blir hoppet min överlevnadsinstinkt, en instinkt som inte bryr sig det minsta om det är helt befängt och oförståndigt. Som inte bryr sig även om det garanterar att jag kommer dö långsamt, medan mitt hjärta plågsamt rinner ut som tårar genom mina ögon. Och trots att det redan gör ont, ont att se henne, ont att se honom, ont att veta att det hade varit vi om det inte var för henne, ont att veta att jag inte var tillräcklig, så kan jag inte göra något annat än att hoppas. Och det är så idiotiskt.

Kall. Alltid kall. Med sorlet av berusade röster, och musik med så stark bas att den styr hjärtrytmen i bakgrunden satt hon där. Kall, trots alkoholens utvidgande av blodådrorna som brukar skapa en illusion av värme. Kall, trots att hon var i en källarlokal med femhundra dansande kroppar. Kall, trots att hon satt hud mot hud mellan två vänner vid ett runt rött bord med en värmeljuslykta på. Alltid kall.

Det sägs att det som skiljer oss människor från alla djurarter är att vi inte bara vet om våran existens, utan vi vet att vi vet. Så trots att vi är är byggda av samma kött, blod och drifter så är vi ändå lite mer utvecklade, lite mer värda. Vi är inte som djuren, det vet jag, men jag tror inte att det som skiljer oss är om vi är medvetna eller inte, jag tror att det ligger djupare än så. Jag vet att det ligger djupare än så.