Hur känns det sekunden innan man exploderar? Ser man allt klart för första gången, eller är man kvar i det totala kaoset? Får man panik och skriker, eller känner man kanske en lättnad för att man inte behöver kämpa mer?

Jag kan inte hantera något längre. Kan inte fokusera en tanke, när jag sträcker mig efter dem så rör de sig längre bort. Jag kan inte röra dem, jag kan inte nå dem, jag kan inte ta tag i dem. Allt jag vill göra är att gråta, jag mår illa, det bränner i halsen och ångesten får mig att vilja försvinna. Men det är inte läge nu, nu när alla slutprov hopar sig på mitt skrivbord. Allt jag kämpat för hela året, kvällarna av illamående och kunskap som ska tvingas in i mina atomer. Det avgörs snart, på åttio minuter. Så det är inte läge att försvinna nu.

Sen har vi honom, det finns alltid en honom. Men jag orkade inte mer tårar i mitt liv, för finns det en honom finns det alltid problem. Så innan jag skulle sjunka djupare ner i jorden så började jag sakta driva iväg. Svara på hans sms ibland, sen inte svara på hans sms alls. Inte ens hans samtal. Och jag avskyr mig själv för det. För även om jag inte är kär i honom, vilket jag inte verkar kunna bli alls, så förtjänar han oändligt mycket bättre. Men han vägrar släppa taget och smsar ändå, frågar varför jag försvann. Och jag hatar honom för att han tycker att jag är värd det, och jag hatar mig själv för att jag inte är det.

Sen har det börjat igen. Besattheten av kilogram och kalorier. Jag är besatt av speglar, ser på mig själv och hatar det jag ser. Blir spyfärdig. Jag tycker synd om de som måste umgås med mig, behöva visa sig med flickan med 21,7 i bmi. Så jag tränar, hela tiden. Mellan läxorna och panikattackerna. Armhävningar på toaletten, tränar i källaren. Säger att jag ätit när jag druckit en kopp kaffe för att stilla hungern som river inom mig. Tänk att man kan vara besatt av siffror, tänk att jag skulle bli en av dem.

Så hur känns det sekunden innan man exploderar?
För jag är rädd varenda sekund.

bildkälla okänd

"Vart gick det fel? Vad hände egentligen längs vägen? Svara mig, snälla."
Desperationen i mina ord gick inte att ta miste på. För någonstans hade något gått fel, väldigt fel. Det måste det ha gjort. För annars hade hans liv inte sett ut såhär. Då hade han inte viskat de ord han gjorde, precis innan alkoholen fick honom att somna i min säng. Och annars hade jag inte suttit uppe hela natten och räknat hans andetag medan jag väntade på att han skulle vakna. Han flackade inte ens med blicken när jag ställde frågan, han bara satt där och mötte min blick. Andades. Och jag hörde orden jag vill dö i varenda jävla andetag.

Han vet svaret. Det är klart han vet. Han har haft flera år på sig att tänka igenom det, vända och vrida på varje minne tills det är helt utnött. Och dagen han lyckats lägga ihop det sista minnena, och insåg vad som varit svaret hela tiden, bestämde han sig för att stänga in det. Lite för sin egen skull, lite för andras. Han såg den dagen som en nystart, att nu hade han gjort bort allt tänkande och kunde börja leva. Och levde gjorde han, så pass mycket att leendet föll sig naturligt och allt inlåst mörker stannade i hans kropp. Han tänkte inte ens på det själv, han slutade tänka över huvud taget. Jag trodde till och med på honom, att det mörka var borta på riktigt. Och kanske hade jag gjort det idag också, om han hade gjort allt lite annorlunda. Fortsatt tänka, i alla fall ibland.

Han log i sin tystnad, och leendet gjorde mig osäker. Kanske log han för att han var för uppgiven för att göra något annat, eller kanske log han för att han visste att han hade gjort sitt bästa för att försöka dölja det, även fast det inte hade gått. Kanske tänkte han bara på något roligt. Jag vet faktiskt inte. Men den tystnaden, när jag väntade på hans svar, var den längsta i mitt liv.

"Du undrar vad som gick fel?"
Jag nickade. Han log.
"Jag föddes."

bildkälla

Djupa andetag. slutna ögon. ansikten så nära. läppar som rör varandra. främmande händer som söker sig fram.
En snabb paus.
"berätta något"
Han ler.
"vadå?"
En snabb kyss.
"något. något bara"
Han öppnar ögonen,
deras blickar möts.
"jag är född i december"
Hon ler.
"tack"
Djupa andetag. slutna ögon. ansikten så nära. läppar som rör varandra. främmande händer som söker sig fram.
men plötsligt känns det inte lika obetydligt, för hon vet någonting om honom.
Han är född i december.

bildkälla

Idag är det den elfte april, och jag sitter ensam hemma med lite för hög kroppstemperatur och en sårig hals. Vet ni vad jag just insåg? Att för exakt en vecka och ett år sedan skrev jag mitt första inlägg på den här bloggen, för att jag var ensam hemma och sjuk även då. I min feberyra kände jag hur vår tvåvåningsvilla var alldeles för liten för mina tankar, och att min blogg, som då bara var för mig, skulle explodera om den inte fick slänga ut sina ord till alla som orkade läsa. Idag är jag glad att mitt febriga jag var modig nog att våga ta steget, våga börja dela med sig av mina banala tonårstankar och bristande erfarenheter. För med 36.9 grader i kroppstemperatur den fjärde april tvåtusentio, hade jag aldrig suttit här mer än ett år senare, ensam i vår gula villa i förorten, och erkänt att idag var första gången jag kunde gråta på tre månader.

bildkälla okänd

Ett bloss, det var allt som krävdes. Luften skötte resten, svepte med sig det glödandet giftet och lämnade det tyst på några papper som sakta började ta eld. Mina papper, din cigarett. Vi märkte det innan de första flammorna ens börjat andas, medan det fortfarande bara var rök och ett mörker som spred sig över den vita ytan. Jag skrek helvete, släckte snabbt glöden med mina fingrar och slängde dem sedan på den fuktiga diskbänken. Sen var det inget mer med det. Inget mer förstördes än bitar av mina obetydliga papper som glöden hann förgöra. Men ändå känns det som att det var jag som brann, delar av mig som utplånades av glöden. Elden spred något inom mig, en rädsla. För hur enkelt saker kan försvinna för alltid, hur allt kan förstöras likt mina papper. För ett bloss av dig, det var allt som krävdes.

bildkälla

Jag är en människa, ett däggdjur precis som du. Som föds egocentrerad och med instinkten att överleva till varje pris, oavsett vem som måste falla längs vägen. Precis som du.

Jag gör väldigt ofta fel, eftersom vi föds inte med gränsen av vad som är rätt och fel. Vi trillar fram och tillbaka över den fram tills vi trillat så många gånger att kroppen lärt sig, den hårda vägen, när saker dödar inombords. Men jag är bara sjutton år, jag reser mig fortfarande upp och ramlar om och om igen. Precis som du.

Jag tycker att det är svårt att prata om viktiga saker. Dra undan luggen, se någon rakt i ögonen och berätta varför jag är som jag är. Inte bara svårt, omöjligt. Så jag gör bara allt jag kan, gömmer mig bakom luggen, för att mina sjutton år ska kunna bli till arton. Hittar ett sätt att överleva. Precis som du.

Jag är en människa, jag gråter när jag är sårad och är livrädd för att bli lämnad ensam kvar. Men jag försöker överleva, slåss för mitt liv, även om jag vet att det är fel att låta dig falla utan att våga berätta varför. Jag är bara ett däggdjur, och jag gråter i smyg bakom luggen. Precis som du.

bildkälla

Hon är inte bra på att vara ensam. Hon är inte bra på att höra tystnaden och känna sådant hon blockerat trycka sina klor i hennes bröstkorg. Det funkar så länge hon gör något, har någon omkring sig som får henne att se det fina i livet. Men i våra tankar är vi alltid ensamma, hon har bara inte förstått det än. Och något som är säkert är att vi någon gång kommer få en ensam stund, och det är allt som behövs för att tankarna ska tränga fram från mörkret.

Hon vet att hon inte är bra på att vara ensam, så hon ser till att hon aldrig är det. Men nu, en söndagkväll klockan fem i tio, satt hon där i sitt tysta rum. Hon hade kämpat, gjort allt hon kunnat för att slippa. Slippa vara ensam med sig själv. Hon hade gått från vän till vän om dagarna, från radhus till villa, överallt utom hem. På kvällarna hade hon trillat mellan okända lägenheter och ramlat skrattande på isen med andra själar på flykt från förnuftet. Sen hade hon haft händer på sitt lår och haft främmande läppar mot sina, för att sedan känna sig så förbannat äcklig tills hon somnade i sin säng i soluppgången. Allt det här, bara för att slippa vara ensam.

Men man kan inte undvika att vara ensam, så nu, en söndagskväll klockan tio, så är muren av dagars distraktion ostabilare än någonsin. Och såklart vet hon innerst inne att det här inte håller, att hon inte kan leva så här. Men för att inse det måste hon vara ensam, om så blott några minuter. Klockan är nästan tio och bröstkorgern börjar värka. Hon vet att hon är så jävla dålig på att vara ensam, men det kommer att ta henne ytterligare tio minuter att inse att hon egentligen alltid är det.

bildkälla