På ett garagetak i en sovande stad. Luften är kall dessa dagar, biter i fingrarna mellan vilka en cigarett vilar. Han måttar sträckan ner till marken med blicken och får det till kanske två och en halv-tre meter, tillräckligt för att få några ordentliga skrapsår, kanske till och med en lätt hjärnskakning. Senare, tänker han och tar ett bloss av cigaretten. Han är inte en sån här egentligen, en sån som sitter och grubblar. Speciellt inte på ett tak och speciellt inte på såna här saker. Fast sen ändras ju livet innan vi ens hunnit vänja oss vid senaste förändringen, så ordet egentligen finns inte. Borde strykas ur svenska akademins ordlista helt. Han tar ett bloss till.

När blev det såhär? När slutade svaren vara bara ja eller nej? Då hade man femtio procents chans att välja rätt alternativ, det var enklare då. Allt var enklare förut. Han ler för sig själv medan han långsamt andas ut röken, vilken klycha han har blivit. Men nån gång mellan förut och nu började procenten för att göra rätt minska. Plötsligt hade man noll komma tre procents chans att klara situationen. Risken har övervägt vinsten, men gör man inget står man stilla. Livet stannar upp och tar slut, enda sättet att ta sig vidare är genom att välja olika vägar. Men i början kändes det ganska roligt, få chansa hur som helst och se utgången som ett äventyr. Med ungdomsattityden att inget kan skada mig slänger man sig ut över klippkanten. Första gången det blev katastrofalt fel förstod man inte riktigt vad som gjorde så ont, man reste sig upp på ostadiga ben, men tog ny sats så fort benen åter börjat bära. Men man klarar inte att slås i bitar särskilt många gånger, för fan vad det gör ont. Obeskrivligt och skrämmande ont. Han fimpar cigaretten mot takplattan och fumlar med frusna fingrar fram en ny som han tänder. Tar ett bloss.

Det är där emellan någonstans han befinner sig nu. Utan att kunna landa på fötter och utan att kunna stå kvar på klippkanten. För han vet att hon kommer att krossa honom, det är sån hon är. Men hon finns i hans liv, mer än finns. Hon har tagit över hans liv. Så han måste välja vad han ska göra näst, men hon finns med i alla alternativ. Han inser att inget kommer bli smärtfritt, han har noll procents chans att komma undan hel. Så han tänker att om jag hoppas här, ner för garagetaket, kan jag kanske skynda på den ofrånkomliga smärtan. Då slipper jag sitta här och vänta på den. Fungerar det så? Han väntar inte tills han kommit fram till ett svar utan slänger sig bara ut med en glödande cigarett i handen. För vad har han att förlora, egentligen?

bildkälla

Oj vad jag önskar att jag gick omkring och var äcklad. Att jag spydde på skoltoaletten när jag blev less, sen hoppade på första buss hem för att magen bara fortsatte och fortsatte vända sig ut och in. Eller att jag gett upp hoppet så mycket att jag slutat bry mig. Klä mig i min pappas gamla tröja, osminkad och med stramt uppsatt hår. Gå omkring utan att ens lägga märke till några blickar, inte låta ett ord nå min hud. Mentalt smälta in i betongväggen. Eller att jag kanske helt enkelt kände fuck it, jag tar mig inte upp ur sängen. Nerverna är bedövade, andningen går på automatik och känslorna spränger. Jag ligger kvar här, pendlar mellan medvetnade och sömn, och ingen kan inte göra något åt saken.

Men så är det inte. Jag är inte äcklad, jag spyr inte. Jag är bara ledsen, ledsen in i varenda cell, men likväl bara ledsen. Inga fysiska tecken, ingen äcklig frukost uppkastad mot vitt porslin, bara en skymt av nedstämda ögon. Och nog bryr jag mig om vad andra tycker, troligtvis mer än någonsin. Mer elfenbensfärgad foundation täcker min hud, mer magsyra i halsen av ständig oro, och mer föraktfullt speglande i den där helkroppsspegeln jag nyligt satt upp. När jag vaknar känner jag fuck it, men musklerna lever trots att jag inte gör det. Min hjärna signalerar att jag ska resa mig upp, och kroppen lyder. Så jag går till skolan och är sådär mediokert ledsen, medan magsyran bränner i halsen, och allt jag vill göra är att spy på alla som inte ser att jag sugs in i betongväggen lite mer för varje dag. Men jag kan inte spy, jag kan bara vara ledsen. Och det räcker inte för världen, det har det nog aldrig gjort.

bildkälla

Vad hände? Vart är du? Jag har ju sprungit varje dag för att bli fin. Fin för dig. Jag skulle ju träffa dig, det var så vi sa. Så jag har varit på dimmiga fester, brända middagar, övervälmigande festivaler och på varma klipphällar. Vi skulle ju mötas där nånstans, minns du inte? Du skulle ju rädda mig.
Fan, du skulle ju rädda mig.

Inte en ensam sommar till, snälla inte en ensam sommar till, tänkte jag på skolavslutningen. Nu ska jag träffa dig, det är min tur. Hör du det? Min tur. Tre månader är en lång tid. Om tre månader har jag hittat min anledning att leva, klart jag har. För jag har letat efter en den i sjutton år, men jag börjar få svårt att andas. Så jag behöver anledningen nu. Jag behöver dig, okej? Hör du mig? Jag behöver dig, behöver vilja leva, behöver kunna andas. Jag har ju sprungit, jag har faktiskt sprungit för dig.
Så vad hände? Var är du? Det har ju gått tre månader. Nu skulle du ju vara här, vem du än är. Det var väl så vi sa?
Det var ju min tur att vilja leva. Min tur.
bildkälla

Den här sommaren har förändrat mycket. Man kan ana en ny bitter doft som fäster i kläderna, en jag aldrig känt förut. En förändring som dragit mig närmre jorden, erfarenheter som jag gärna hade velat leva utan, men som alla måste ta sig igenom. Förut var jag ung och naiv, nu är jag bara ung. En ung vuxen, eller ett gammalt barn. Jag börjar sakta förstå att det inte går att hoppa i takt till musiken genom livet, det går inte att skölja ner sin stolthet med alkohol och ändå ha den kvar, och det går defenitivt inte att få problem att försvinna genom att vända bort ansiktet. Problemen tvekar inte för en sekund att sticka dig i ryggen, och medans du ligger där och förblöder ditt en gång så rena blod, hör du musiken dina vänner blint dansar till. Där, längs gatustenarna, rinner din naivitet iväg för alltid.

Så vad pratar jag om egentligen? Fula ord. Så fula att jag inte vill säga dem i den här världen av ord jag skapat. Ord som otrohet, vänners missfall, mördade hjärtan, lögner, lögner, lögner, droger, alkohol i skadliga mängder, sammanbrott, och det fulaste ordet av alla. Ensamhet. Ordet jag fortsätter älta för er hela tiden. För ensammare än den här sommaren har jag aldrig varit, aldrig någonsin i mitt sjuttonåriga liv. Och den känslan slår till ibland, och då slår den hårt. Slår mig näst intill medvetslös, oavsett om jag är bland tomma blickar eller ensam på hallgolvet. För det är ju faktiskt allt som återstår när man tagit bort det enda mentala skyddet vi har här i världen, naiviteten. En ensam ung vuxen, eller, ett gammalt ensamt barn på ett hallgolv vars tröja doftar av det där fräna och bittra. Dem kallar det för förändring.

Det kändes som att jag hade ätit nitroglycerin. Hela jag var på helspänn, jag var en tickande bomb. Kände att jag skulle expolodera om jag stannade hemma, så jag drog på mig skorna man inte behöver knyta och gick ut. Varje dag utspelar sig det här dramat, och varje dag blir allt bra sekunden jag kommer ut. Nitroglycerinet följer med vattendropparna i mina utandningar, tills jag inte längre är en bomb. Tills jag bara är jag. Jag promenerar längs gator med hus och lyssnar på mina steg mot asfalten, medan jag tittar in i folks fönster. Deras hem, deras liv. Man ser silhuetter bakom gardiner, kryddor på kryddhyllor och kylskåpsmagneter. Inget uppseendeväckande, bara en inblick i deras vardag. Deras realitet.

Jag hörde mina steg som vanligt, fick ständigt dra undan mitt hår som blåste i ansiktet. Gick förbi hus nummer sjuttiotre och tittade ofokuserat in. Mina fötter bromsade innan min hjärna hade hunnit uppfatta vad jag sett. Plötsligt stod jag och stirrade in genom ett köksfönster, och över kylskåpet hade familj sjuttiotre spikat upp fem stora träbokstäver. Lycka. Jag fortsatte att gå, förstod inte riktigt. Stod det där ordet där för att dem var så lyckliga, var det ett ord som betydde allt för dem, som kanske karakteriserade dem? Men varför skulle någon som redan var genuint lycklig behöva få synen av ordet till en del av sin vardag, nej, i mitt huvud kändes det inte troligt. Så det var kanske ett sätt att påminna sig om vad det är de kämpar för, att en dag bli lyckliga. Var det en motivation? Vad det än var så var det mer än en kryddburk, det var resultatet av någon som inte lever i vår realitet.

Vinden hade lugnat sig, men hade lämnat mitt hår tovigt. Gjorde en slarvig fläta för att få undan det. Var på ett nytt kvarter, här fanns bara villor med stora tomter. Då såg jag ett hus genom några glesa grenar på ett träd, ett hus som stack ut. Någon har byggt ett torn på taket, som på ett slott. Ett litet trätorn med spetsigt tak, där jag kan tänka mig att någon sitter i timmar och kollar ut över hustaken. Kanske sitter någon där nu, förbannar livet på marken. För andra gången den här dagen stannade jag mitt på gatan och bara tittade. Tänkte på alla gånger jag gått där, men aldrig sett det där huset. Jag har varit besatt av att avundas alla normala människor, som är helt nöjda med att leva i den här världen. Jag har räknat kylskåpsmagneter och världens-bästa-pappa muggar. Men vi är visst många, som inte är redo att låsa oss till den här verkligheten. Inte än i alla fall.

Mina steg bar hemmåt, det hade börjat skymma och gatlycktorna tändes sakta. När jag kom fram till mitt hus, min villa, mitt hem, mitt nitroglycerin och mitt liv stannade jag utanför ett tag. Kollade in genom fönstrena och försökte se vad främlingar såg. Insåg att allt jag såg var en tekanna och lite kryddburkar. Det fanns inget uppseendeväckande över huvudtaget. Kanske har jag omedvetet börjat drunka i deras realitet, lämnat skyarna för kaffefilter och gardiner. Jag har inte ordet lycka hängande på väggen, och jag har inte heller ett torn att gömma mig i. Allt jag har är husnummer tio, tovigt hår och en stor laddning nitroglycerin som får mig att bli en bomb, när allt jag vill är att bara var jag och vara var som helst, utom här.

bildkälla

Är det okej att för några sekunder medan tiden står still, känna ett hat mot alla som är lyckliga, även om de råkar vara ens bästa vänner? En fråga jag slåss med allt för ofta. En fråga som smugit sig in i mina tankar, men som jag försökt tränga undan innan den hunnit fastna för gott. Men den har hunnit plantera ett litet frö som börjat gro, ligger där och väntar på rätt tillfälle att slå ut i full blom. Den vill klänga sig fast som en klätterväxt på alla mina tankar, på mina val och på mitt förstånd. Ingenting dyker upp från ingenstans, så även om jag kämpar för att förgöra tanken, så vet jag att jag någonstans längs vägen planterade det första fröt. Det är inte okej, jag vet att det inte är okej.

Hand i hand går de på stan, kysser varandra på bilder, kärleksförklaringar i vackra ord. Jag finns inte längre för dem, de ser bara varandra. Leenden överallt, hela tiden. Leenden som utstrålar lycka. Sån lycka att de inte kan hålla musklerna i ansiktet i styr. Tänk på hur många som tvingar sina mungipor uppåt varje dag i flera decennier, att de klarar av att låtsas vara glada medan de förtinar på insidan. Tänk dig då den här lyckan, hur stark den är, då de verkligen inte kan förmå sig att sluta le. Det är det jag ser i deras leenden, den sanna lyckan, medan jag tvingar mig själv att le tillbaka och samtidigt förintas på insidan.

Är jag bitter? Jag är sjutton år, och mår illa av tanken på att alla hittat någon utom jag. Tänker att jag kommer att dö ensam, och ingen kommer att kunna sluta le ens på min begravning. Ser ni hur fröt har börjat växa, ta över mina sinnen? För jag vet, det lilla förstånd jag har kvar vet, att det inte är okej. Jag försökte ställa om frågan. Ändrade den till, är det okej att för några sekunder medan tiden står still, vara så rädd för att dö ensam att man inte ens klarar av att se dem som övergivit en för någon annan utan att vilja gråta, även om det råkar vara ens bästa vänner? Men jag ändrade tillbaka den. För vet ni vad? Det är inte okej, men det är inte jag heller.

bildkälla

En flicka med rosa tröja och blont hår hoppar på ett ben några meter framför mig. Jag sitter på en stenmur i väntan på bussen, följer den unga flickans rörelser och hör hennes ljusa röst ropa på sin mor som står en bit bort. Det är en sån där tryckande varm sommarkväll, och det är bara vi som väntar på bussens första station. Jag har några varma ölburkar i min väska och har på mig slitna jeansshorts som gör att mina ben ser bruna ut. Bussen kommer, den är tom. Jag kliver på och ler snabbt mot busschauffören. Han ler inte tillbaka. Jag sätter mig vid en fönsterplats och lägger väskan på sätet intill mig av bara farten. Undrar för mig själv när jag blev en sån. Flickan och hennes mamma går också på bussen, och flickan hinner ångra sig tre gånger innan hon valt säte. De slutar med att de sitter på samma säten som jag men på andra sidan gången. När bussen är precis tjugoen minuter över sju startar bussen sin motor, och den blonda flickan trycker sig mot fönstret.
- Nu ska vi se världen, säger hennes mor glatt. Exakt så säger hon. exakt. För flickan är en resa genom södra delen av stan, som blott tar tjugo minuter, ett äventyr i klass med att resa jorden runt. Det var för sorgligt att inse att jag redan sett världen, eller, i alla fall det som kommit att bli min värld. En värld av varma ölburkar och bara bekanta gator. Så vad mina ben ser bruna ut, är allt jag tänker medan flickan med det blonda håret sitter en meter ifrån mig och ser världen genom egna ögon för första gången i sitt liv. Sen går dem av, och jag sitter ensam kvar.

bildkälla